– Livet är bättre utan flickvän

MUSIK

Att vara en femtedel av Backstreet Boys gjorde honom deprimerad och potentiella flickvänner får vänta. Nick Carter vill vara fri. Nu är det bara musiken som gäller. Nu ska han leva ut rockdrömmen.

Foto: Hasse Rosenthal
Nick Carter har blivit rock'n roll.

Nick Carter har tid för sig själv och sin musik. Kanske har han också tid för kvinnor, men inte en kvinna i en monogam relation.

I ett års tid har han varit singel och trivs med det.

– Livet är bättre utan flickvän. Du vet, i bland, och det här är en sak jag lärt mig av de relationer jag haft, kvinnor har en förmåga att suga musten ur en? Verkligen. Suga. Musten. Ur. En.

Säga vad man vill om Backstreet Boys och alla andra pojkband som genom åren befolkat världens hitlistor, det har alltid funnits nåt klämkäckt över dem, men ensam och i en intervjusituation som den här framstår Nick Carter som en melankoliker. Det förvånar. Det förvånar också att han är mullig.

Yes!

Här har ni en flickidol med mage i stället för tvättbräda.

– Jag tänker inte gå in i ett fast förhållande förrän jag hittar en kvinna som lyfter mitt humör och ger mig energi och livslust. Jag orkar inte med tjejer och förhållanden som gör mig sänkt.

I stället: musik, musik. Och musik.

Solodebuten heter ”Now or never”. Den är inspirerad av band och artister som Journey, Bryan Adams, Bruce Springsteen, Bon Jovi, Tom Petty? Det vill säga gitarrdriven rock ’n’ roll.

Musik som Nicks föräldrar lyssnade på när han växte upp.

– Jag är en ung man med en gammal människas själ. Jag vet inte, men det finns nåt med gammal rock som är speciellt. En speciell attityd, en frihetskänsla, du vet, en attityd av att? Jag gör vad jag vill!

Den attityden kom aldrig till uttryck i Backstreet Boys. Nick led mer av det än övriga medlemmar. Till skillnad mot dem kände han sig aldrig riktigt hemma i att vara en femtedel av en strikt koreograferad och prydlig helhet. Ty var fanns attityden och frihetskänslan i det?

Han hade en rock ’n’ roll-dröm men den kunde inte bli verklighet i Backstreet Boys.

– Våra fans visste att jag lyssnade till rock privat. De visste, om de sett oss live, att det fanns en vildare sida av mig. Men det var naturligtvis omöjligt att leva ut en rockdröm i ett band som sysslade med pop och r ’n’ b.

Successivt växte behovet att förverkliga rockdrömmen.

Det växte parallellt med att Nick kände ett allt större missnöje med att vara en del av Backstreet Boys och ett missnöje med livet över huvud taget. Han blev deprimerad, ja, det gick så långt att han funderade på att helt lägga av med musiken. Soloprojektet kom som en räddning.

Allt började med att han kom på melodin till låten ”Do I have to cry for you”. Det blev den tändande gnistan. Folk på Nicks och Backstreet Boys amerikanska skivbolag Jive hörde och gillade den.

– De frågade: ”Vill du göra en hel platta?” Jag bara: ”Absolut, det vore cool”. I dag kan jag inte med ord uttrycka hur det känns. Albumet är klart. Allt som funnits inom mig har kommit ut. Jag är stolt över resultatet, säger Nick.

arkiv: Nick Carter

Tore S Börjesson