Badly Drawn Boy har äntligen hittat helt rätt

MUSIK

BADLY DRAWN BOY

Have you fed the fish?

(XL/Playground)

POP

Foto: Derrik Santini
Damon Gough har matat sin guldfisk i dag. Har du?

Alla som håller på med något slags kreativ verksamhet vet att det är lätt att krångla till det lite för mycket, att tänka mer än vad som är hälsosamt, att måla för mycket kläder på den från början så genialt uppskissade streckgubben. I sin vilja att förbättra ytterligare glömmer man lätt vad det var man tyckte var bra med en idé från början.

Artistnamnet till trots kändes det som att Damon Gough, som Badly Drawn Boy-mannen egentligen heter, led en del av just detta på sitt debutalbum ”The hour of bewilderbeast” för två år sedan.

Han blandade ihop folk, pop och country på ett sätt som kändes både nytt och i långa stunder väldigt kul. Men samtidigt ledde den förment avslappnade attityden till att somligt blev allltför lojt, skevt och skäggigt.

Och jag vet inte om äggmössan från Manchester kände likadant själv, för när det nu är dags för andra albumet har han verkligen gjort precis vad jag hoppades. Renodlat, städat upp och fokuserat på sin ganska enorma förmåga att skriva melodier.

”Have you fed the fish?” bevarar förra plattans delikata Nick Drake-känsla för innerliga akustiska ballader och utvecklar ytterligare den ystert Springsteen-episka sidan, med snyggt blås och väl tilltagna refränger.

Det är klarare och renare och, framför allt, fler riktigt, riktigt bra låtar.

En uttalad ambition, tydligen.

– Mitt mål som låtskrivare är att hitta kärnan. Jag vill utvecklas så jag kan skriva rakt igenom akustiska album, som (Springsteens) ”Nebraska” eller ”Freewheelin’” av Dylan, säger han själv.

Och även om han har en intelligent och fyndig penna tar aldrig det smarta överhanden. Badly Drawn Boys musik må vara intelligent men den blir aldrig intellektuell på ett snobbigt sätt.

Damon Gough låter hjärtat vara med. Det vet alla som sett honom live, inte minst på den turné som nådde Stockholm för en månad sedan.

Ni hör det i nästan hela den här omsorgsfullt ihoptvinnade serien sånger. Men kanske mest i titellåten, en kraftfull ballad som inte blir mindre briljant av att han mitt i det storslagna de facto undrar om vi har matat guldfisken i dag.

Eller i ”40 days & 40 fights”, en stompig, drömsk pianostänkare. Eller i 70-talssouliga ”All possibilities” som svävar in i medvetandet som ett litet moln. Eller ännu mer blåögt souliga ”The further I slide”. Eller den nästan löjligt music hall-glada ”Tickets to what you need”.

Eller framför allt i ”You were right”, med största sannolikhet det bästa Damon Gough någonsin skrivit. En utsökt poplåt, elegant orkestrerad med fantastiska stråkar. Och texten, om hur han nobbar Madonna och minns vad han gjorde när Sinatra, Kurt Cobain och Jeff Buckley dog, är smått briljant.

Möjligen har jag svårt att hitta lika bra idéer i dröniga finalnumret ”Bedside story” och något moment ytterligare.

Men det är lätt att bortse från när man inser att en av den brittiska popscenens mest lovande röster äntligen hittat helt rätt.

Håkan Steen