Som tidigare – bara ännu mer

MUSIK
Foto: Lasse Allard
Sveriges lyckligaste göteborgare har gjort det igen.

Också jag tar mig, som en Rikard Rättrådig, an den här uppgiften full av föresatser om att avslöja nya stölder och snatterier.

Det är ju så man ska lyssna på Håkan Hellström numer, har jag förstått.

Snusförnuftigt, distanserat, med lupp och rocklexikon till hands.

Men så börjar skivan.

Först hörs några vilda, hetsiga sambatrummor.

Därefter blixtrar en bukett Clash-gitarrer till i högtalarna, bländande som sommarens vassaste solkatter.

Och sen brakar – ja, fullkomligen brakar – ”Mitt Gullbergs kaj paradis” igång.

Tre sekunder senare springer jag rakt genom väggen, från vardagsrummet ut i köket.

Låten, den allra första på Håkans andra album, är helt galen.

Som finalen i en soul-revue med Sam & Dave i slutet av 60-talet.

Som Bruce Springsteen & The E Street Bands Detroit-medley på Winterland i San Francisco julen 1978.

Som den allra mest magiska kvällen på Studio 54 året därpå.

Som ”Ramlar” – upphöjd till tio.

Det är ren eufori, det är extas, det är dans, dans, dans och den maximala hastigheten omvandlad till ett rasande stycke soulpop större än hela universum och jag törs påstå att ingen svensk artist någonsin fäst nånting lika lyckligt, lika vanvettigt lustfyllt och upphetsande på skiva.

Spelar det då någon roll om den unge göteborgaren lånat, snott eller kopierat alltihop från en Motown-singel du aldrig hört talas om?

Icke.

Ingen har låtit just så här i alla fall, ingen har sagt det just på det här sättet och sitter det ett hjärta i din bröstkorg måste det vara allt som betyder något.

Just väckelsemöteshysterin i öppningsspåret lyckas Håkan i övrigt bara piska upp ögonblicksvis, som i ”rap”-sekvensen i ”Kom igen Lena” och i den direkt gudomliga ”När-man-är-ung-vill-man-vara-hög”-refrängen i ”Gråsparven när hon sjunger”, men den feber han talat om på förhand löper som en tjock, röd tråd genom varje sång.

”Det är så jag säger det” är ibland furiös och ibland stillsamt sorgsen, ibland skör och trasig och ibland knivskarp, ibland naiv och ibland dödligt allvarlig – men hela tiden känns det som att både sångaren, med sina omtalade stämband trotsigt knutna runt nacken kälkborgarnas uppfattning om ”tonsäkerhet”, och de fantastiska medmusikanterna är på väg att spränga sig själv i bitar av iver och vilja att nå oss, att få oss att förstå. Bli berörda. Känna.

Gjorde ni inte det förra gången – kände – gör ni det inte nu heller. Ni kommer bara att höra ett ofärdigt hantverk – och kan, om ni besitter någorlunda anständiga kunskaper i ämnet rockhistoria, helt torrt pricka av lån efter lån, både bland melodierna och texterna.

Men förstod du, drabbades du, älskade du ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” blir det här en av de stora skivorna i ditt liv.

För Håkan har mot alla odds gjort det igen – bara ännu mer.

Lyssna på spår från skivan:

Per Bjurman