Stel start – men sen lyfter det

Bruce Springsteen & The E Street Band

MUSIK

Bruce Springsteen & The E Street Band

Plats: Globen, Stockholm. Publik: 13 500 – varav många turister. Längd: Två timmar och 40 minuter. Bäst: ”Waitin’ on a sunny day”, ”Ramrod”, ”For you” och ”Gloria”. Sämst: ”World’s apart” och ”The fuse”. Fråga: Gick Little Steven verkligen och ? bajsade!?!

Foto: Jerker Ivarsson

När han vill, när han försöker?

Då är Bruce Springsteen fortfarande Den Store Frälsaren.

Men oftast vill han bara plugga låtar från senaste skivan och då är den 53-årige bossen bara en åldrande rockartist bland andra.

Det känns inte särskilt kul att skriva.

Bruce Springsteen har stått för mitt livs allra största konsertupplevelser och är för alltid en helig hjälte.

Men hur gärna jag än vill, hur gärna jag än försöker låtsas att det känns precis som förr kan jag inte ljuga bort att helheten 2002 bara är en matt skugga av helheten 1985, för att ta ett kärt exempel.

Tråkig inledning

De inledande 40 minuterna den här kvällen är tveklöst de tråkigaste jag haft med mannen, trots anständiga versioner av både ”No surrender”, ”Jackson cage” och ”Candy’s room”.

Framförandet känns stelt och ansträngt, ljudet suger och publiken – till stora delar uppenbarligen bestående av vad Stones-fansen kallar turister; såna som kan hitnumren och inte mycket mer – reagerar så ljummet att man skäms.

Sen kommer ”Waitin’ on a sunny day” i en förkrossande svängig version. Den följs av en oerhört laddad ”Promised land” och plötsligt känns det som att showen ska lyfta på allvar.

Då händer det som förvandlats till olyckligt standardgrepp under den här turnén. Precis när vi har himlen inom räckhåll plockar han fram en oxdragarsång från senaste skivan, i det här fallet den bedrövliga ”World’s apart”, och så stannar festen av igen.

Där har ni problemet inringat. Materialet från ”The rising”, det som utgör själva ryggraden i föreställningen, håller inte. På skiva är det bitvis djupt suggestivt och gripande, men med undantag för just ”Waitin’ on a sunny day”, eventuellt ”Mary’s place” och gospelindränkta ”My city of ruins” omvandlas låtarna till trötta, osmidiga gubbrocknummer när de släpas ut på scenen.

Måste renodla

Förmodligen är det skenet från de äldre, livsbejakande numren som får nyheterna att krympa och jag förstår inte riktigt varför denne tidigare så insiktsfulle artist inte ser att han måste renodla ett koncept.

Antingen tar han ner hela sitt artistskap på en mer lågmäld, allvarsam nivå – eller också smäller han på med E Street Band-fest för hela slanten. De här blandade givarna, under vilka vi bara får något slags ögonblicksrepriser av det som en gång var, känns för kluvna och splittrade.

Steve blev bajsnödig

Mycket gnäll där, men missförstå mig rätt. När det är bra är det fortfarande bra mycket bättre än det mesta de flesta andra kan erbjuda.

Utöver ovan nämnda sensationer kommer jag från den här kvällen särskilt att minnas en furiös ”Badlands”, lika oväntade som briljanta covervalet ”Gloria”, långa, intensivt vackra pianosviterna ”Incident on 57ths Street” och ”For you”, den explosionsartade versionen av ”Born to run” och partyt i underbara bagatellen ”Ramrod”.

Sen var det ju väldigt kul när Little Steven blev ? ja, han var väl bajsnödig ? och försvann, varpå Springsteen fick gå och leta efter sin kortväxte kompis under mikrofonstativ och annat.

Men jämfört med förr så ? ja man minns det man minns. Bruce Springsteen har de facto gjort mycket, mycket större shower på svensk mark.

Bäst och sämst

Här är betyg på alla låtarna

Aftonbladet igår:

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM