Skam den som ger sig

MUSIK

MARIAH CAREY

Charmbracelet

(Island/Universal)

POP

Hon har inte haft det lätt, Mariah. År 2001 var nog året som Gud till sist bestämde sig för att det var dags att betala för de där skandalöst fula topparna och tyngdlagstrotsande lågt skurna jeansen.

Nej, men allvarligt. Man undrar hur mycket elände som kan ramla över en och samma person inom loppet av bara några månader. Långfilmsdebuten ”Glitter” floppade, skivan med filmmusik floppade, efterföljande filmen ”Wise Girls” floppade, skivbolaget gav henne kicken, hon slängde saltkar omkring sig och blev inskriven på mentalsjukhus och i ungefär samma veva blev hon dumpad av två snubbar, först gamla pojkvännen Louis Miguel och sen Eminem. Och som grädde på moset gick dessutom hennes far bort i cancer.

Men nu är hon tillbaka. Nytt skivbolag, lite mer anständigt klädd och uppbackad av låtskrivare och producenter som Jermaine Dupri och Jimmy Jam & Terry Lewis.

Mariah Carey har byggt en hel karriär på de där fem oktaverna hon påstås behärska. Men av någon outgrundlig anledning verkar hon inte veta hur hon ska hantera dem.

Hon arrangerar konsekvent ballad efter ballad precis i det sköra glapp där hennes röst går från en stark och kraftfull sopran till en skir och orkeslös falsett. Det ger onekligen en intressant effekt, men hon missbrukar det till den grad att det till slut blir bara blir irriterande. Fast det är klart, ibland pipskriker hon ju lite grann på det där ”Piccadilly Cirkus”-sättet vi lärt oss associera med sångerskor med stort register.

Men de där tekniska övningarna, kombinerat med att hon wailar mer än vad som borde vara tillåtet enligt lag, gör att det blir i princip omöjligt att koncentrera sig på själva låtarna.

Med ”Charmbracelet” försöker hon sig nämligen på att vara personlig. Då snackar vi alltså personlig på det där leende, sockersöta, fluffrosa sättet som bara amerikanska sångerskor kan bli.

Förstasingeln ”Through the rain” ska tydligen vara hennes kommentar till alla svårigheter hon gått igenom, men mer floskeltyngda rader än ”I can make it through the rain, and stand up again” var det länge sen man hörde.

Bättre blir det när hon skruvar ner det bombastiska en smula och går till attack mot ex-pojkvännen Eminem i låten ”Clown”. Precis som Janet Jackson får hon där till en skörhet och ett skimmer i rösten som kontrasterar perfekt mot de hårda orden i textrader som ”I should’ve never called you back when you pursued me, I should’ ve never given you my [email protected]**n two-way”.

Dessvärre är det inte många spår som har den skärpan. Bortsett från några inhopp av de gamla hiphopkompisarna, där det mest nämnvärda är ”You got me” med Jay-Z och Freeway, och några oväntade samplingar är det väldigt luddigt i kanterna.

Större delen av ”Charmbracelet” försvinner i stället i ett töcken av fluffigt mjuka ballader som är lika flyktiga som den där vita fjädern som seglar iväg över hustaken i slutscenen av ”Forrest Gump”.

Cecilia Lundblad

ARTIKELN HANDLAR OM