De är en ren familjeaffär

MUSIK

Slaptones har allt: musiken, utseendet och nyhetens behag. Och de kommer alla från samma familj.

Slaptones.

Big Ben är en pub i korsningen Folkungagatan och Renstiernas gata på Söder i Stockholm. I källaren spelas det musik, live. De flesta som lirar där kommer aldrig att komma därifrån. Andra som spelar där har framtiden bakom sig. Men i kväll står Jocke Berg från Kent och Peter Svensson från Cardigans i publiken, det gör också Heikki Kiviaho och Jörgen Wall, basist respektive trummis i Thåströms turnéband. Ja, och nån vecka tidigare, när bandet där uppe på scenen lirade på rockklubben Debaser, stod Nisse Hellberg från Wilmer X i publiken.

När artister av den kalibern visar nyfikenhet bör alla visa nyfikenhet.

Bandet som lirar heter Slaptones och består av systrarna Greta, Sunniva, Stella, och pappa, Janåke.

Efternamn: Bondesson.

Slaptones spelar rock’n’roll och rhythm’n’blues som det lät före Beatles och tolkar låtar av Johnny Kidd and The Pirates, John D Loudermilk, Mose Allison, Carl Perkins, Willie Dixon, Eddie Cochran, Muddy Waters, Otis Rush? Idén låter inte ny när man läser om den, men den låter ny när man hör Slaptones spela.

– De flesta av de här låtarna har vi aldrig hört i original. Det är därför det låter ganska eget. Pappa har hört dem, men inte vi, säger Greta.

– Ja, men det var så länge sen att jag glömt bort hur de lät, säger Janåke.

– Sen är det också så, att när vi började med rockabilly så kunde vi inte spela som andra gjorde, vi var helt enkelt inte så skickliga att vi kunde imitera rakt av, vi kunde bara göra det på vårt sätt, säger Greta.

– Det har heller aldrig varit vår ambition att låta som originalen, säger Stella.

– Det finns så många som gör det, strävar efter exakt samma sound, exakt samma effekter och allt, och det blir lätt pastisch av det, säger Janåke.

Ett respektlöst förhållningssätt till originalen är en del av förklaringen till att Slaptones har en egen identitet, men det handlar också om att alla sjunger, Janåke tar hand om de tyngre och bluesigare sakerna, tjejerna delar på resten, en och en eller tillsammans i stämsång.

Tre starka tjejröster som svävar ovanför ett fundament av hårt svängande rot-rock hör inte till vanligheterna.

– Det finns naturligtvis bluessångerskor och så, men då är de ofta ensamma och kompade av ett band, men vi sjunger och spelar allihopa, det är ingen som frontar. Eller rättare sagt: alla frontar, säger Greta.

Allt började med Janåke. Först gav han sina döttrar bästa möjliga arv och sen gav han dem bästa möjliga miljö.

– Allt har skett helt naturligt, pappa spelade, vi följde med och sjöng med honom, det fanns instrument hemma, vi gick på Adolf Fredriks musikskola, det har bara flutit på. Jag kommer ihåg hur man sprang omkring där hemma och lyssnade på ”Sultans of swing” med Dire Straits, det var min favoritlåt när jag var liten, säger Greta.

Slaptones har funnits till sen 1999. Sunniva är yngst och klev in i bandet så sent som i somras.

Kjell Andersson på skivbolaget EMI tog en första kontakt i början av sommaren, när bandet fortfarande var en trio, och gav ett konkret anbud i slutet av den och vid det laget hade Sunniva klivit ombord. I samma veva vaknade Universal, National och flera andra bolag till liv. Här var ett band som hade allt: musiken, utseendet, nyhetens behag, och dessutom var det en ren familjeaffär.

Det blev EMI. Det blev en skiva. Inspelad live i en studio på Gotland. 16 låtar på fem oktoberdagar. Den heter kännetecknande nog ”Simplify” och släpps den 17 februari.

Två starka originalkompositioner finns med, Sunnivas rocker ”Love comes easy” och Gretas ballad ”To remind you”. Det lär bli mer av den varan i framtiden. Det lär bli mer av allt.

– Det är bara vi som sätter gränsen för vad Slaptones ska innebära, säger Stella.

arkiv Slaptones

Familjebanden som lyckats världen över

Du gillar Slaptones, Slaptones gillar det här:

Tore S Börjesson , [email protected]