Cardigans långa väg tillbaka till rampljuset

1 av 2 | Foto: André De Loisted
En lång (Magnus Sveningsson), en kort (Bengt Lagerberg), en lång (Lasse Johansson), en kort (Nina Persson) och en lång till (Peter Svensson).
MUSIK

Först klarade de av en kris. Sen satte de svenskt rekord i studioinspelningar. Och nu är The Cardigans tillbaka. Puls Tobias Fröberg åkte till replokalen i Malmö.

Musik kan få tid att stanna. Nu och här – i en lånad replokal med gallerförsedda fönster i ett industriområde i Malmö – stannar tiden.

I det dunkla ljuset bland mixerbord, förstärkare, gitarrer, trumset, syntar, pianon, dammråttor och sladdar sitter medlammarna i The Cardigans i en cirkel och repar in nya albumets första spår. Lugnt vackra ”Communication”.

Kanske är det Nina Perssons röst. Kanske Bengt Lagerbergs känsliga trummande. Kanske Magnus Sveningssons lugna basspel. Kanske Lasse Johanssons elpianofingrar. Eller kanske är det som Peter Svensson säger, några timmar tidigare på en gata i centrala Malmö.

– Det är den bästa låt jag någonsin skrivit.

Cardigans har sedan debuten ”Emmerdale”, 1994, sålt drygt sju miljoner plattor. Peter Svensson har med andra ord skrivit en del succéer genom åren, som ”Lovefool”, ”My favourite game”, ”Erase and rewind” och nu senast ”Come along” till Titiyo. Det måste alltså vara nåt speciellt med ”Communication”.

– Jag ställde mig upp i sängen i bara kalsonger och skrek när låten var klar. Det kan inte ha varit någon vacker syn.

Men det var nära att det inte blivit något alls. Att historien om The Cardigans var över innan arbetet med nya albumet ”Long gone before daylight” började.

Problemen var flera under slutet av 1990-talet.

Till exempel växte missnöjet mot att det var Peter Svensson och producenten Tore Johansson som i stort sett själva spelade in bandets tidigare album.

– Vår närvaro var inte den bästa under inspelningarna, minns Magnus Sveningsson. Jag kände mig utanför och fick för mig att jag inte var duktig nog.

– Jag och Tore var nästan alltid i studion. Var inte Lasse där och vi behövde keyboards, spelade jag själv, säger Peter Svensson och fortsätter:

– Men jag ledsnade också. Som låtskrivare i ett band vill man att de andra ska krama om en och säga att de nya låtarna är bäst i världen. Det uteblev mer och mer.

Det hade behövts ett praktgräl – om flera saker – men på grund av medlemmarnas konflikträdsla var det aldrig någon som rörde om i grytan. Problemen växte.

Under inspelningen av ”Gran Turismo” och världsturnéerna och videoinspelningarna som följde var det mer eller mindre fem isbitar som umgicks.

Eller? fel, fyra isbitar och inlånade basisten Leari från The Ark. Magnus Sveningsson fick nog och åkte hem till Sverige.

– Jag mådde riktigt dåligt, säger Sveningsson.

De andra fortsatte runt världen. ”Gran Turismo” sålde i flera miljoner exemplar och blev ännu en Cardigans-succé, men när sista spelningen var över försvann medlemmarna åt varsitt håll.

– Jag orkade inte tänka på Cardigans. Jag hade ju musikprojektet A Camp och skulle släppa den plattan, säger Nina Persson. Men ovissheten var ändå obehaglig, den känslan kunde jag inte släppa.

– Jo, det var verkligen en orolig tid, säger Bengt Lagerberg. Skulle vi spela igen? Och, hur skulle det gå till?

Läs fortsättningen:

The Cardigans – så började det

arkiv Cardigans

ARTIKELN HANDLAR OM