Rockblommorna vägrar att vissna

MUSIK

WILMER X

Lyckliga hundar

(Capitol)

Rock

Foto: EMI
Nisse och grabbarna poserar ute i den skånska myllan.

Hallå världen, här är Wilmer X igen. Rent fysiskt har de i och för sig inte varit frånvarande särskilt länge. Men på "Lyckliga hundar" möter vi återigen det Wilmer som vill öppna sig för sin omvärld.

Det Wilmer som likt ett nutida The Band kan och vill ta sig an vilka musikstilar som helst, som bjuder in gästartister och låter en producent som Danne Sundqvist röra om i rock 'n' roll-spenaten lite grann.

Jag har visserligen inget emot den mer traditionsbundna varianten heller, men det är åtta år sedan Nisse Hellberg styrde sitt skepp i den här riktningen och därför känns "Lyckliga hundar" som en extra rolig present.

Särskilt skoj har jag åt Raymond Chandler-stämningarna i den klaustrofobiska, olycksbådande discosmockan "Absolut ensam", komplett med moog-mattor och textrader om skuggor och barometrar som faller. Suverän låt.

En annan favorit är godmodigt country-kolorerade programförklaringen "Välkommen till min värld". Där har bandet en given öppning på den kommande turnén.

Det finns mer: Rockschlagern "Sjunde slöjan faller", som Maria Hentzel lägger en sensationellt snygg körstämma i, skrockande balladen "Tyck synd om mej", singelbekanta Pretenders-parafrasen "Vi som blommar sent", modernt skruvade "Pojken i skuggan" och "Ska vi ta en lång väg hem", den senkomna fortsättningen på en gammal balladklassiker med liknande titel.

Naturligtvis bränner de av några vanliga Wilmer-rökare också, såna som ofta känns som krockar med långtradare i 150 kilometer i timmen.

En är "Cool tid ihop", med Dregen och Nicke från Backyard Babies på gästspel och en annan "XXX", som Nisse enligt uppgift betraktar som den kanske bästa låt han någonsin skrivit.

Jag har sagt det förr men det är fortfarande fantastiskt att de här gossarna kan få den sortens furiösa rock 'n' roll att kännas så hungrig, intensiv och het.

Det är inte sant att Wilmer X blommade sent. De blommade tvärtom tidigt. Det märkliga är att de efter 25 år vägrar vissna.

Lyssna

på spår från plattan

Per Bjurman