– Jag kan inte bättre än så här

Foto: Kalle Assbring
- Jag har svårt att se mig lova att jag ska leva med nån tills döden skiljer oss åt.
MUSIK

Med 40 år på nacken är Mauro Scocco en riktig veteran. Det handlar inte längre om att sälja skivor utan om vad han tycker är grymt, om yrkesstolthet och om att knocka folk.

Puls Tore S Börjesson har träffar Sveriges Rockbjörn nummer ett.

Foto: KALLE ASSBRING

Restaurang Indira på Bondegatan 3 på Söder i Stockholm är en bra och billig indier. Ta en vindaloo där och känn hur svetten rinner ner för din panna som regn rinner ner för en fönsterruta, hur ögonen vill hoppa ut ur sina hålor, hur du vill ropa på hjälp, allt medan du hyperventilerar. Satt där en eftermiddag nyligen och väntade på min beställning. Servitören i hästsvans kom förbi och såg min bärbara cd-spelare. Han undrade vad jag lyssnade på.

- Mauro Scocco, sa jag.

- Mau...

Han letade i minnet.

- Ah! sa han sen och började sjunga på bruten svenska: "Sarah, kom ut i kväll, jag väntar i hörnet vid 7/Eleven""

Det är inte ofta folk reflexmässigt börjar sjunga på en 15 år gammal låt. Men en klassiker är en klassiker. Året var 1988 och Mauro stod på toppen. "Sarah" är hans största hit och albumet den låg på, solodebuten, fortfarande hans bäst säljande: 160 000 exemplar.

- Jag anade inte att "Sarah" skulle bli en folkhemshit. Skivbolaget sa: Spännande arrangemang. Men ingen sa: Ja! Där satt den! Måns Ivarsson på Expressen skrev att den saknade stark refräng"

Måns Ivarsson hade fel. Den hade stark refräng och Mauro Scocco var en popstjärna med stort P.

Det var han i och för sig redan dessförinnan som frontfigur i Ratata, men "Sarah" var liksom det avgörande målet i VM-finalen.

- På den tiden var jag inne på att skriva singlar, att få en hit som gick upp på Trackslistan. Men i dag skulle det bara bli löjligt om jag försökte appellera till en ung publik.

Det är ett helt annat synsätt.

- Nu är det snudd på att jag skiter i vilken låt som blir singel. För mig är helheten det viktiga, albumet, jag tycker att alla låtar är bra. Om nån ung person gillar det, okej, bra, men jag har gjort plattan för folk i min egen ålder.

Mauros nya album

heter "Beat Hotel". Det kan liknas vid en tonsatt, självbiografisk novellsamling som spänner över ett liv. Varje sång är en berättelse som lockar dig vidare att ta del av nästa. Öppningslåten, den storslaget Bruce Springsteenska "En gång var jag kung", slår an tonen. Den handlar om den tonårige Mauros drömmar. Drömmen om kärleken. Drömmen om att bli popstjärna.

- Jag har kommit till en fas i livet där jag fått behov att skriva om det som varit för att kunna sätta nån sorts punkt. Att skriva om när jag växte upp och så.

Popstjärnedrömmen föddes när han var 10 år. Då fick Mauro en akustisk gitarr och bildade omedelbart sitt första band: New Credence Clearwater Revival. Credence Clearwater Revival var ett band som i en kreativ explosion mellan 1968 och 1970 släppte fem album vilka innehöll ett pärlband av låtar som snabbt fick status av klassiker i rockhistorien.

- Vi körde bara Credence-covers: "Fortunate son", "Born on the bayou", "Hey tonight" och så. Det var en snubbe på kaffeburkar, och jag och en annan på nylonsträngade gitarrer. Lite sjukt att det första man gör när man bildar ett band är att lira gubbrock vid 11 års ålder"

Det var så det började. Det fortsatte med att Mauro rensade rent i olika talangtävlingar.

- Jag vann talangtävlingar i Östra och Norra real (två gymnasier i Stockholm). Jag var 17 år och började nära en dröm om att ha det som jobb, att bli popstjärna. Man blev synlig. Det ska man inte förakta. Från att ha varit en pajsare som bara gled runt i korridoren blev man "han som vann talangjakten och spelade den där fina balladen på piano".

Lustans Lakejer hette ett vid den här tiden redan omskrivet band. Sångaren Johan Kinde gick precis som Mauro på Östra real. Johan bad att få ta med sig demoinspelningar Mauro gjort med Ratata och spela upp dem för Klas Lunding, boss på skivbolaget Stranded.

- Jag är ledsen, sa Johan och la handen tungt på Mauros axel när de träffades på skoltrappan efter helgen.

Mauro viftade bort det hela. Han hade ändå inte räknat med nåt. Alla andra bolag hade ju redan sagt nej.

- Jag är ledsen, men det ser ut som om du måste ta ledigt från plugget och göra ett album, fortsatte Johan.

Det är det lyckligaste ögonblicket i Mauro Scoccos liv.

- Första skivkontraktet var ett stort steg. Det är lätt att romantisera den perioden när man ser tillbaka. Men det var romantiskt. Allt var första gången: första positiva recensionen, första Rockbjörnen, första guldskivan" Hela tiden nya kickar.

I dag är gymnasiekillen 40 år. Han har en av svensk pophistorias mest framgångsrika karriärer bakom sig och har vid sidan av egna succéer firat stora triumfer som producent och låtskrivare, främst åt Lisa Nilsson.

Han är mycket. Men inte blasé.

- Jag inser ju att den här resan jag gjort, att det är en dröm som blivit verklighet. Det var en dröm som massor som gick i min skola hade. Det fanns till och med folk som fick göra ett album och sen blev de musiklärare i alla fall" Men för mig har det funkat, jag gör precis det jag drömde om att göra. Det är lätt att glömma det, men jag har inte gjort det.

I dag skrider karriären fram med större eftertanke och mindre självklarhet.

- Jag behöver inte göra skivor för att betala hyran. Nu handlar det om yrkesstolthet. Om att inte släppa ifrån mig nåt förrän det är klart och då ska det knocka folk. Jag vet att jag gjort en jättebra platta. Då blir det mindre viktigt om det säljer mycket eller lite, blir hyllat eller sågat. Jag siktade högt, skrev 37 låtar, valde ut 11, mitt uppsåt har varit ärligt, jag har inga reservationer, jag kan inte bättre än så här.

Få svenska artister har borrat djupare ner i kärlekens vindlingar. Nya plattan är inget undantag: temat präglar fem låtar. Mauro lämnade i somras ett förhållande och har vid 40 års ålder hunnit vandra från singel- till parliv och tillbaka igen ett antal gånger.

- Tror inte att jag kommer att gifta mig, har svårt att se mig stå och lova att jag ska leva med nån tills döden skiljer oss åt. Den lyckliga kärnfamiljen och allt det där. Det är en idealbild ingen kan leva upp till. Jag tycker att det ska handla om kärleken, inte om former och konventioner. Tycker man ska säga: Nu ger vi järnet varenda dag, det enda som betyder nåt är vad vi känner för varandra.

Kanske handlar det om att gifta sig varje dag. Om att leva här och nu och utan några bindande livstidskontrakt.

Som Mauro sjunger i sista låten på "Beat Hotel":

Lev, lev nu - det här är den enda chans du har

Lev, lev nu - med öppna ögon i varje andetag.

arkiv Mauro Scocco

5 för dig som gillar Mauro

Tore S Börjesson ([email protected])