Betydligt piggare än väntat

MUSIK

GES

Den andra skivan (Sony)

Pop

Foto: SONY
Det svänger om GES.

Fan också...

Det här är lite bättre än jag kunde tro och, egentligen, vill erkänna...

Jag mötte ju nyheten om GES återförening med rätt skarp ammunition.

"Oerhört dum idé " hann bli passé redan första gången " kommer att sluta i förödmjukelse".

Dylikt kunde man läsa i en krönika jag publicerade i slutet av februari.

Det är inte omöjligt att jag hade fel.

Rent principiellt tycker jag fortfarande att det är fantasilöst att ta upp den här tråden igen. GES var ursprungligen ett engångsprojekt, iscensatt enkom för den där singeln som kom att utgöra soundtrack till tidernas fotbollssommar, och att nio år senare åter ställa Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömstedt på en scen tillsammans känns ungefär lika kreativt som att slänga in Tomas Brolin och Jonas Thern i kommande EM-kvalmatcher. För att det gick bra förut, liksom.

Jag vidhåller också att förstasingeln "Den andra kvinnan", den mycket lättsaltade latinopastisch trion gjorde ett sådant galant magplask med under schlagerfinalen i Globen, är rena buskisen.

Här finns ytterligare ett par glenmarkska struttigheter med samma slags krystade Ricky Martin-skruvar och de är lika hopplösa de - hör hur de förment hippa stockholmarna förvandlas till Bröderna Djup i "Inga kvinnor kvar".

Men: Det finns annat också.

En bunt soulmättade, tillbakalutade gubbpopnummer med melodislingor lika vassa som Martin Dahlins armbågar i de där förtrollade matcherna i USA. Dem kan en sån som jag försöka blunda inför. Strunta i. Förneka. Men de finns där ändå - och de är faktiskt rätt bra.

Jag kan inte erinra mig när man på något soloalbum med Orup eller Strömstedt senast kunde hitta så solida schlagers som den skamlöst insmickrande "Sångerna om sommaren", finurligt vildavestern-färgade "Vin och rosor", serenaden "Dom kommer och dom går" och jobbigt medryckande "Tar Gud American Express?", med en text vars like Orup - för det är väl han? - inte skrivit sedan "MB".

Vi befinner oss väldigt långt från de populärmusikaliska milstolpar några av de här gossarna rest genom åren.

Men "Den andra kvinnan" är betydligt piggare och roligare än någon hade kunnat förvänta sig.

Det är bara att börja packa picknick-korgen"

"

Det är bara att börja packa

picknick-korgen.

DANIEL BEDDINGFIELD

Gotta get thru this (Polydor/Universal)

POP

//P 18s22bedingfield// //P 18s22bsd//21-åring bördig från Nya Zeeland, nu boende i London. Tydligen väldigt stort

Bob Dylan-fan, men det är faktiskt helt omöjligt att gissa sig till när man hör den här debuten. En ganska förvirrad blandning av pojkbandsfunk, pojkbandsballader, snäll akustisk radiopop, väldigt, väldigt lätta flirtar med The Streets-beats och så "Inflate my ego", en dänga som bygger på basgången och trumpterna från i gamla "Peter Gunn" och verkar sikta in sig på Robbie Williams-publiken. Varken hackat eller malet. Men rösten låter ana att Daniel Beddingfield nog ändå inte är ett helt hopplöst fall, om han får försöka några gånger till. Håkan Steen

++++

BLACK LABEL SOCIETY

The blessed hellride (Spitfire/Playground)

HÅRDROCK

//P 18s22gareth// //P 18s22lisa//Medan hans arbetsgivare har fullt upp med att vara dokusåpastjärna i "The Osbournes" passar Zakk Wylde på att väcka liv i sitt Black Label Society-projekt igen. "The blessed hellride" bjuder på en lika hårt spetsad cocktail som serverades i och med förra fullängdaren "1919 eternal". Ingredienserna må variera mellan Sabbath-riffande, sydstatsrock,träskblues eller Alice In Chains-mörker, men Wylde lyckas blanda dem till en personlig häxbrygd som både berusar och hänför.

Och Ozzy himself - som medverkar på flertalet av plattans spår - känner säkert väl igen sig i texter som "Stoned and drunk" och "Destruction overdrive".

Mattias Kling

++)

GARETH GATES

What my heart wants to say

(BMG)

POP

//P 18s22kirstin// //P 18s22murder//Det går snabbt i dokusåpasvängen.

Vår egen "Fame Factory"-favorit Mathias Holmgren hann göra en cover av engelska "Pop Idol"-tvåan Gareth Gates låt "Anyone of us (stupid mistake)" innan den ens fanns på skiva. "Något som kan hända" heter hans version, en låt som inte helt överraskande är skriven av svenska låtskrivarna Elofsson/Magnusson/Kreuger som även står bakom flera av spåren på den här debuten.

Gates vann engelsmännens hjärtan och sympatier mycket på grund av sin svåra stamning, något som dock inte hörs alls när han sjunger smäktande ballader, Elvis-covers och twostep-influerad lättviktspop.

Hans sockersöta stämma är däremot som stöpt att passa i vilket brittiskt pojkband som helst, och det här lär inte bli det sista vi hör av den här unge mannen.

LISA GERMANO

Lullaby for liquid pig

(Imusic/Playground)

POP

//P 18s22stadsbarn// //P 18s22soilwork//Lisa Germano är en märklig artist som ofta gör smärtsamt personlig och utlämnande musik. Hon har samarbetat med såväl David Bowie som John Mellencamp, men som soloartist går hon ofta steget längre och gör musik som inte riktigt passar in i några ramar.

På nya "Lullaby for liquid pig" slåss hon mot personliga demoner med dissonans, märkliga ljud och obehagliga texter som vapen. Inget för känsliga själar eller sena nätter med andra ord. Det är svårt, krävande och lite läskigt, men någonstans ändå en smula lockande.

KRISTIN HERSH

The Grotto

(4AD/Playground)

pop

Lagom till att Throwing Muses återuppstår släpper sångerskan och frontfiguren Kristin Hersh ett nytt soloalbum.

Precis som förut rör det sig om akustisk, egensinnig gitarrpop. Det är melankoliska stämningar och abstrakta texter som fungerar väldigt bra med Hershs lite hesa sångröst.

Inget överraskande, men ett lagom stabilt album från en artist som nog dessvärre passerat sina mer intressanta dagar.

MURDER SQUAD

Ravenous murderous (Treeman/Playground)

DEATH METAL

De fyra Entombed/ Dismember-pojkarna fortsätter på sin andra patologilektion att gräva i Autopsys kvarlevor - och har denna gång fått obducenternas överläkare himself, Chris Reifert, att övervaka arbetet.

Resultatet är därefter: skitigt, grottigt, motbjudande och förvånansvärt lockande på samma gång.

Dock tenderar dödgrävarnas spadtag att bli aningen för konservativa och utvecklingsfientliga för att Murder Squads garageslamriga dödsmangel ska kännas lika (o)fräsch som i början av 90-talen.

Mattias Kling

+++

PARAGON

Stadsbarn

(Hemmalaget/V2)

HIPHOP

Det är framför allt den filmiskt vackra produktionen av namn som Collén & Webb, El Sheriffo och Michel Rocwell som imponerar.

Det har nog aldrig tidigare gjorts en svensk hiphopskiva som vågat vara lika konsekvent soft som "Stadsbarn".

Det känns som att låtarna är inbäddade i bomull. Stråkarna svämmar över i nästan vartenda spår. Klaviaturen, körsnuttarna, blåset och basgångarna ekar oavbrutet av de mjukaste soultryckarna från slutet av 60- eller början av 70-talen.

22-åringen från Stockholm har aldrig varit speciellt övertygande som rappare - men i den här inramningen passar Paragons tillbakalutade och tydliga flow in perfekt.

SOILWORK

Figure number five (Nuclear Blast/MNW)

METAL

Siffran fem kan mycket väl visa sig vara ett riktigt lyckonummer för Soilwork.

I kölvattnet på In Flames succé förra året står nu

Helsingborgsgruppen redo att ge göteborgarna en kamp om tronen. Upplägget är ungefär detsamma som på "Reroute to remain" - och, måste tilläggas, även på sextettens två senaste utgåvor - riff med rötterna i thrash metal luckras upp av melodiösa sångslingor och de elektroniska elementen ger manglet en modern touche.

Spännvidden är stor, men combon besitter en sån nyfikenhet och skaparglädje att varje ton känns befogad och genomtänkt.

Nästa stora genombrott?

Wop bop a loo bop a lop bam boom!

Så lyder, som bekant, första raden i Little Richards "Tutti frutti".

Kan det vara pophistoriens största enskilda ögonblick?

Jag frågar på förekommen anledning.

I sitt marsnummer listade amerikanska filmtidningen Premier alla tiders 100 största filmögonblick.

På förstaplats placerade de "I-know-it -was-you-Fredo"-scenen från "Gudfadern II", ni vet den från nyårsfesten i Havanna när Michael avslöjar för sin ynklige storebror Fredo att han vet att det var han, Fredo, som förrådde honom (inget dumt val, även om jag hade föredragit favoriten från ettan, när den fram till dess "civile" Michael inser att det bara är han som kan klippa Solozzo och den förfärlige polisen McCluskey och därigenom rädda familjen. Kameran kryper närmare och närmare Pacino medan han pratar. Plötsligt stannar den tvärt och ögonblicket efter klargör unge Herr Corleone, iskallt: "Then I"ll kill `em both". En monumental scen!)

Som varande patologiskt road av den sortens listor tycker jag givetvis att det borde gå att göra en likadan sammanställning med pop- och rockhistoriens stora stunder.

På rak arm kommer jag, förutom Little Richards inledningsvrål, på bryggan i "The tracks of my tears", när Smokey Robinson snubblar iväg i staccato-raden "my smile is my makeup, I wear since my breakup " with you!"

Och förstås riffet i Stones "Satisfaction". Pistolskottet som inleder Dylans "Highway 61 revisted". Basgången i Lou Reeds "A walk on the wild side". Introt till Ronettes "Be my baby". Solot Roky Erickson fyrar av i 13th Floor Elevators "You"re gonna miss me".

Men det är på väldigt rak arm det. Egentligen krävs betydligt mer tid för att kunna sätta samman en helt seriös lista och den tiden tänkte jag, helt interaktivt, ge er.

Maila mig och berätta vilka som är historiens allra bästa solon, intron, bryggor, refränger eller vad ni vill.

Blir resultatet bra återkommer jag med era förslag i en framtida krönika.

Om inte lär vi, om jag känner er rätt, få ett underbart litet mailkrig till stånd.

Minns för övrigt vad Mannen sa: Ett gitarrsolo får inte vara längre än att man precis hinner utbrista "fan, vad häftigt".

pop

På gång

º Figurerna bakom Back to mine-serien fortsätter ge ut skivor på vilka kända artister får sätta samman låtar med sina främsta influenser.

Den senaste är det Morrissey som står för - och på hans skiva hittar man namn som Patti Smith, Ramones, New York Dolls och, häftigt nog, Charlie Feathers.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM