10 gitarrgudar

MUSIK
Jimi Hendrix - gitarrernas gud nr 1.

1) Jimi Hendrix

Kyrkan hävdade länge med framgång att jorden var universums medelpunkt. Sen kom Nicolaus Copernicus och sa nej, det är solen och inte jorden som är dess medelpunkt. Mina damer och herrar: En helt ny världsbild! Jimi Hendrix var för ljudbilden vad Copernicus var för världsbilden.

Bevis: ”All along the watchtower” (från albumet ”Electric ladyland”, 1968)

2) Keith Richards

Han är mannen bakom rockhistoriens fem bästa riff (”Satisfaction”, ”Jumpin’ Jack Flash”, ”Honky tonk women”, ”Can’t you hear me knocking”, ”Tumbling dice”), två bästa solon (”Sympathy for the Devil”, ”Gimme shelter”) och bästa låt (”Gimme shelter”). Keith Richards är cool.

Bevis: ”Jumpin’ Jack Flash” (singel, 1968, och på den spelar han bas också)

3) Pete Townshend

Det har påståtts att Link Wray uppfann powerackordet. Kanske det. Men Pete Townshend tog det till bomplansstyrka. Och trots det, jag säger trots det, finns det en elasticitet, en anarkistisk leklust, en känsla för att låta tystnaden verka, som får det tungt volymstarka att dansa på lätta fötter.

Bevis: ”Won’t get fooled again” (från albumet ”Who´s next”, 1971)

4) Mick Ronson

Ronsons gitarrspel färglägger på ett helt avgörande sätt glamrockens bästa låtar. Han vet exakt vad han vill säga, exakt hur han ska säga det och exakt VARFÖR han säger det. Ronson är en sololirare som spelar för laget. Han lyfter fram låtarna men aldrig sig själv. En hjälte.

Bevis: ”Moonage daydream” (från albumet ”The rise & fall of Ziggy Stardust”, 1972)

5) Frank Zappa

Zappa är skabrös satir, ironi och parodi i ord och ton. Okej. Alla vet det. Men det är när han sluter ögonen och totalt ger sig hän åt sitt gitarrspel som också du ska sluta ögonen och låta känslorna och bilderna komma. Då är det inte längre genialt klotter. Då är det Modigliani, Picasso, De Chirico?

Bevis: ”Inca roads” (från albumet ”One size fits all”, 1975)

6) Neil Young

Det finns en en trevande, naiv skönhet i Neil Youngs spel. Som om han ständigt för första gången håller i en gitarr och driven av gudagiven begåvning och nyfikenhet letar fram tonerna och binder ihop dem till melodier rena som barnleenden. Kontrastverkan mot volym och sound är underbar.

Bevis: ”Like a hurricane” (från albumet ”American stars ’n’ bars”, 1977)

7) John Frusciante

När man på ”Universally speaking” väntar sig en explosion – ja, då får man en genial liten barnvisa. En sån man klinkar på leksaks-xylofon. När man på ”Don’t forget me”, en släpig ballad, väntar sig nåt tillbakalutat får man 1 000 steppande termiter dansande under ett stjärnfall. Frusciante är en konstant aha-upplevelse.

Bevis: Hela Red Hot Chili Peppers album ”By the way”.

8) Zoot Horn Rollo

Du har många gånger ställt dig frågorna: Vad kan ett slidegitarr-solo göra med mitt nervsystem? Hur hårt kan det svänga innan det bär av vägen och över stupkanten? När börjar man skaka i hela kroppen? Zoot ger dig svaren på Captain Beefhearts ”Nowadays a woman’s got to hit a man”.

Bevis: ”Nowadays a woman’s got to hit a man” (från albumet ”Clear spot”, 1972)

9) Mick Taylor

Stones musik under åren 1968-72 är rockhistoriens absoluta höjdpunkt. Så hade det inte varit utan Mick Taylor, vars flyhänta, underbart melodiska sologitarr gav sublim elegans åt de bästa stunderna på ”Get yer ya-ya’s out!”, ”Sticky Fingers” och ”Exile on main street”.

Bevis: ”Sympathy for the devil” (från albumet ”Get yer ya-ya’s out!”, live, 1970)

10) Johnny Marr

Johnny Marrs luftiga väv av ringande toner öppnade porten till de gitarrstilar vi förknippar med britpopen. Hans sound, byggt på starka melodier, korta gitarrbreak och en massa treble (diskant) – definierade Smiths. Johnny dolde aldrig sina influenser: Keith Richards, Phil Spector, Nile Rodgers.

Bevis: ”The Queen Is Dead” (från albumet ”The Queen is dead”)

Tore S Börjesson , [email protected]