Svensk rocks allra bästa

MUSIK

MONEYBROTHER

Blood panic (Burning Heart/NMW)

Rock/Soul

Foto: MAGNUS SANDBERG
Monumentalt bra.

En av de mest brutala cynikerna i min vänkrets utgöt sig HELA den gångna helgen över det komiska i att 35-åriga kritiker faller pladask för Anders Wendin och hans Moneybrother.

- En inflyttad Bajen-fanatiker från Ludvika som blandar Clash, Springsteen och gammal soul " hur skulle det kunna bli på något annat sätt?

Ja, så kanske det kan te sig.

Men även om det nu råkar vara så att jag känner avsevärd sympati för många av de beståndsdelar Wendin och hans vänner laborerar med är det egentligen inte de enskilda komponenterna i sig som får denna albumdebut att framstå som något av det bästa som hänt svensk rock sedan elgitarren uppfanns.

Det är sättet de gör det på. Själen och passionen i framförandet. Innerligheten i Anders Wendins fylliga, mustiga stämband. The Spirit, som de säger i USA.

Vid några tillfällen vill jag rent av påstå att "Blood panic" skälver av något som endast skivor inspelade i den amerikanska södern, företrädesvis i skarven mellan 60- och 70-tal, brukar skälva av.

Monumentala "It"s been hurting all the way with you Joanna" är ett sådant ögonblick. Vid en snabb anblick kan det se ut som en vanlig, ledsen kärlekssång. Egentligen är det en kyrka.

Fem plus så det bara skvätter om det.

Att inte hela albumet belönas med samma betyg beror på de aningen för bjärta kontrasterna mellan, exempelvis, E Street Band-svänget i "Reconsider me" och den smeksamma Curtis Mayfield-soulen i "Don"t call the police".

De kontrasterna verkar vara resultatet av ett medvetet val från Wendins sida, men jag är helhetsfascist och tycker i alla fall att stilskiftena blir för halsbrytande.

Fast som enskildheter står varenda spår på skivan utan tvekan stolt i vilken konkurrens som helst.

Varför är inte alla så här bra? Vad är deras ursäkt?

Lyssna

på spår från plattan ”Blood Panic”

Per Bjurman