Per på egna ben

MUSIK

I 24 år har han gjort musik för andra. För skivbolagen, för publiken, för kritikerna. Nu är han 44 år och äntligen har han gjort en skiva för sig själv.

Foto: Andreas lundberg
Allt ljus på Gessle. Med tretton raketlåtar bör skivan hamna i försäljningshimlen.

Det är inte säkert att Per Gessle är en lycklig popstjärna bara för att han bor på Strandvägen i en takvåning stor nog att gå vilse i och från fönstren har en oslagbar utsikt över Djurgården, Skeppsholmen, Södermalm? Det är inte säkert att han är lycklig bara för att varenda möbel och konstverk i lägenheten ropar: här bor en kille med god smak och plånbok att finansiera den. Det är inte ens säkert att han är lycklig trots att han äger ett exemplar av den exklusiva fotoboken ”Exile: The Making of Exile on Main St” med Dominique Tarlés fantastiska bilder på Keith Richards.

Det är däremot säkert att han gjort andra, väldigt många andra, miljoner och åter miljoner människor, lyckliga.

Per Gessle har i 24 års tid tillverkat pop och hela världen har handlat, lyssnat och mått bra.

– Nästan varje platta jag gjort har jag gjort för att pleasa nån. Publiken? Skivbolaget? På grund av det blir det ett evigt kompromissande. Du vet, det ska remixas för England. Det ska vara så och så många singlar och så sparar vi balladen till julafton. Musikindustrin funkar så. Det gäller Robbie Williams eller vem som helst. Det är egentligen ingenting att säga om. Det är självklart på något sätt.

Okej. Men i vintras tog han sig råd att ta semester från det tankesättet. Per Gessle och hans ständige följeslagare, keyboardisten och producenten Clarence Öfwerman, åkte då ner till Christoffer Lundquist och hans studio i Vollsjö i Skåne: ”The Aerosol grey machine” (om ni undrar är den döpt efter en platta från 1968 med Van Der Graaf Generator). De sov på ett vandrarhem i närheten, käkade frukost varje dag klockan 11.00, anlände till studion 12.00, jobbade till 18.00, bröt av en stund för middag och fortsatte sen till 03.00–04.00 på morgonen.

Resultatet är ”Mazarin”. En platta som inte försöker leva upp till nånting. Som inte försöker spela ball. Som inte försöker komma in på coolaste klubben. En platta som bara är sig själv.

– Jag har faktiskt gett fullständigt fan i vad som anses modernt. Vet inte varför det blev så. Jag har inte tänkt? Jag vet inte vad det är, men det är nåt speciellt med den här skivan? Jag har inte ens tänkt att folk ska tycka nåt om den. Den är inte gjord av det skälet. Om jag inte haft 25 år bakom mig som artist, om jag inte haft mitt liv med Roxette, hade jag heller inte vågat släppa ut den. Jag hade aldrig vågat bry mig så lite? Har ju inte ens brytt mig om att välja singel.

Skivbolaget valde i stället. De valde ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”.

– Den går som en jävla raket på radion, säger Per Gessle.

”Mazarin” innehåller tolv raketer till plus en snygg, instrumental avslutning.

Det var ett tag sen Per Gessle kändes hip, men nu, när han inte ens försöker, nu, när han i huvudsak hämtar sitt ljudideal från 1970-talet – Fleetwood Mac, George Harrison, Blondie – och aldrig låter modernare än Traveling Wilburys, är han det. Paradoxalt nog just för att han inte försöker.

– Alla de här åren och erfarenheterna och kunnandet jag samlat på mig kommer ut i den här plattan. Det blir personligt och samtidigt en summering av allt jag kan. I och med att jag åkte ner och gjorde plattan utan skivkontrakt och finansierade inspelningarna själv, i och med att vi var isolerade på skånska landsbygden mitt i smällkalla vintern och inga utomstående hittade dit, har jag inte ens övervägt att göra några kompromisser, säger han.

Här snackar vi om engagemang. Om att viga hela sitt liv åt popmusik.

– Man är klar ganska tidigt som människa. Vet inte varför det är så. Det är nånting man blir attraherad av. Ett ljud. Jag var ljudtokig som liten. Introt till Beatles ”I feel fine”. Rundgången. Jag kunde sitta och lyssna på det 30 gånger i rad. Bara de fem sekunderna. Det var kanske min första sexuella upplevelse. Otroligt häftigt. Samma sak med John Lennons röst. När han sjöng ”Dizzy Miss Lizzy” på singelbaksidan till ”Yesterday” eller ”Rock ’n’ roll music” på ”Beatles for sale”. Det var en kraft. En dörr öppnades till ett rum. Jag gick in i en annan dimension.

Samtidigt med Beatles kom Animals och The Who och sen i tur och ordning Hep Stars, Crosby, Stills, Nash & Young, Carole King, Pugh Rogefeldt, David Bowie, T Rex och? Ja, grejer kom hela tiden. Det var bara att öppna munnen och svälja.

När Per Gessle var tio år hade han 100 lp-plattor.

Det var i särklass mest i skolan. Mer än vad de andra i klassen hade tillsammans.

– 1960-talet var makalöst. Allt gick hand i hand. Popmusik och Andy Warhols konst. Skivomslagen var fantastiska. Peter Blakes omslag till ”Sgt Pepper” och allt det där. Var man intresserad av popmusik var man också automatiskt intresserad av mode, arkitektur, färg, foto, bild? Det har jag alltid varit. Mamma var ju hemmafru men också lärare i målning, porslinsmålning i första hand. Hon har alltid uppmuntrat min kreativitet. Kommer ihåg när jag var jätteliten och hon hittade på sagor. Hon skrev böcker och illustrerade dem. Om en myra som befann sig mellan klacken och sulan och höll på att bli ihjältrampad. Myran Ferdinand. Jag var 5–6 år? En fantastisk uppväxt. Och det har gjort att jag alltid velat kreera grejer.

Hon satte också sin son i pianoskola när han var 9. Det gick åt helsike.

– Jag skulle spela ”Plaisir d’amour” och sånt skräp och det blev fullständigt fel. Kunde inte länka ihop det med vad jag gillade: popmusik. Det var ett helt annat uttryck. Så jag lärde mig aldrig att spela nånting. Fattade inte ackord. Fattade inte noter. Men sen, när jag var 12 år, började jag skriva texter, engelska texter. Jag hittade på historier och det blev låtar. Jag gjorde melodier till texterna men melodierna fanns bara i mitt huvud för jag kunde inte spela. Jag hade en pärm full med låtar jag inte kunde spela.

Så där höll han på fram till gymnasiet. Där blev han polare med en kille som heter Peter Nilsson. Han spelade bas i ett band som repade i Harplinge utanför Halmstad. Trummisen i det bandet var MP, Mats Persson. Per Gessle och han har hållit ihop sen dess, över Gyllene Tider och fram till i dag.

– Vi blev bästisar. MP ville sluta med trummorna och börja spela gitarr. Så vi bildade en duo, Grape Rock. Det här var 1976. Det som fick mig att våga var punken och new wave-rörelsen. Plötsligt var det okej att inte vara så bra. Det var en otrolig befrielse. Jag hade ju alltid känt att man måste vara så jävla duktig och kunna spela gitarrsolon och sånt.

Grape Rock växte ut till Gyllene Tider. Genombrottssingeln ”Flickorna på TV 2” var bara tre år bort i tiden.

24 år har gått sen dess. Så länge har Per Gessle tillhört svensk poparistokrati. ”Mazarin” är det senaste vykortet från vägen. Det vackraste hittills.

ARKIV PER GESSLE

Tore S Börjesson