Tack alla fans!

Little Steven tackar er

1 av 2 | Foto: stefan NILSSON
Little Steven vid spelningen på Stadion 1999.
MUSIK

MÜNCHEN

Little Steven tackar er. Han menar att det är fansens förtjänst att Bruce Springsteen och E Street Band fortfarande besitter så mycket glöd och energi. - Vi har historiens bästa publik, säger Bossens legendariske sidekick.

Jag träffar Steve van Zandt, alias Little Steven och Miami Steve, i hans loge strax innan en spelning på Olympiastadion i ett stekande hett München.

- Herregud, det är till och med svettigare än i New York i juli, säger han stånkande och låter precis som Silvio Dante, van Zandts lätt bisarra karaktär i tv-serien "Sopranos".

Det är dock som rockkaraktären Miami Steve han ser ut.

Han har den sedvanliga bandanan runt huvudet, spräckliga byxor av ett slag man vanligtvis bara ser på kroppsbyggare i stockholmska förorter, inga skor och en fladdrig hawaii-skjorta under vilken en oväntat stor mage putar ut.

Den gör det måhända än mer anmärkningsvärt att Steve och de andra numer grånande medlemmarna i E Street Band fortfarande kan lösgöra så mycket energi och kraft på scenen.

- Men det där finns i Bruces sånger, säger gitarristen och lägger sig raklång i en soffa, vi behöver bara ta vara på det.

Men ändå, när ni spelar exempelvis det berömda Detroit-medleyt låter ni ju ivriga som tjugoåringar.

- Ja, he he. E Street Band är ett väldigt bra band. Men mycket handlar om publiken också. Vi har världens bästa publik. Den är lyhörd, kunnig och inspirerande. Fansen tar verkligen fram det bästa hos oss.

Miami Steve har nu hasat ner på rygg i soffan och ligger med benen uppefter väggen, som en tonåring - så femtioplussare han är.

- Du vet, fortsätter han, vår publik ger oss frihet. Ingen kräver att vi ska spela hit-singlarna. De låter oss göra som vi vill.

- Nu har vi nya plattan ute och alla vet att sångerna från den kommer att dominera showen, så alla är "tuned in" på den. Ingen klagar över att det är för lite greatest hits.

Jag trodde att ni skulle få svårare att framföra materialet från "The Rising" på de här stora arenorna. Men tvärtom, det låter bättre nu än på inomhusshowerna i höstas. De sångerna verkar helt enkelt ha utvecklats under turnéns gång.

- Ja, det är ju vad man hoppas och jag tycker att du har rätt.

- Grejen är att vi fick ägna de första två månaderna av den här turnén åt att lära oss spela de nya sångerna. Skivan spelades in så fort att vi helt enkelt inte kunde dem i början.

- Men det intressanta är att vi aldrig repeterat in några ändringar. Utvecklingen har så att säga ägt rum live, under Bruces ledning.

En sång som "Waitin" on a sunny day" blev snabbt en klassisk del av liverepertoaren, eller hur?

- Från första showen! Alla kunde den, alla sjöng med. Och den var inte ens singel. Återigen, det är vår publik. Jag hävdar på fullt allvar att det är historiens bästa rockpublik.

Jag har alltid sett Little Steven, Springsteens närmaste vapendragare ända sedan åren på klubbscenerna längs New Jerseys kustremsa på sent sextiotal, som en sann soulman och kan inte låta bli att fråga om det påtagliga inslaget av just soul i Brucs musik, som jag tror, kommer från honom.

- Nja, vi delade nog passionen för den där musiken. Den var lika viktig för oss båda. Motown, Stax, Atlantic-artister som Sam & Dave, Curtis Mayfield uppe i Chicago" det betydde oerhört och har färgat av sig på musiken vi gjort.

- Men det var bara en del. Du vet, vi växte upp under renässansen. Sextiotalet alltså. Då gjordes oerhört mycket fantastisk musik och det var inte alls lika uppdelat som idag. Allt flöt ihop, man lyssnade på allt samtidigt. Allra viktigast, för mig i alla fall, var nog banden som utgjorde den brittiska invasionen. Med Beatles i spetsen förstås.

När ni var i Sverige i höstas luftade du en del kärva åsikter om dagens musik.

- Gjorde jag?

Ja, du att sa att det mesta är skit.

- Jag är säker på att jag uttryckte mig mer sofistikerat" ha ha. Och nu börjar det ju vända, inte minst tack vare en massa band från ditt land. Ni svenskar har all anledning att vara stolta.

- Du känner till min radioshow, Little Stevens garage? Bra. Där spelar jag just nu tre svenska band. The Hives förstås, men också Soundtrack of Our Lives och Sahara Hotnights. Har du hört Hotnight? Jo"

- Det var Pelle Almqvist som gjorde mig uppmärksam på dem. Jag gick och såg en show och" my God! Jag kunde nästan inte tro mina ögon. Den är inte bra för att vara tjejer, de är bara svinbra i största allmänhet.

De har en suverän trummis.

- Ja, hon är nästan skrämmande. Samtidens absolut bästa trummis, I'm telling you!

Little Steven ger mig ett visitkort och avkräver mig ett löfte om att jag skicka skivor med bra svensk garagerock och jag börjar tänka så mycket på Nomads och Sator att jag nästan glömmer att ställa frågor om "Sopranos" - den makalösa maffiaserie i vilken Little Steven spelar den underlige rådgivaren Silvio Dante.

Det visar sig att inspelningarna av den femte och påstått sista säsongen pågår för fullt.

- Jag åker fram och tillbaka under den här turnén. Vi är framme vid femte avsnittet nu.

Hur mår Silvio?

- Han lever! Ta i trä"

Han började gå i en farlig riktning under fjärde säsongen"

- Ja, men det allra farligaste för honom är att jag är ute på turné. Manusförfattarna kan bli trötta på det här"

Vet man någonting om Silvios förhållande till Bruce Springsteen & The E Street Bands musik?

- Ja, han skulle aldrig lyssna på oss, he he. Han är helt och hållet en Tony Bennett- och Frank Sinatra-man.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM