Mr Hiphop lägger av

I mer än tio år har han levererat hiphop av högsta klass. Men nu är det över. Jay-Z är inte hungrig längre, har inget mer att säga, så den här plattan blir den sista.

MUSIK
Foto: universal music
Nu får det vara nog! Jiggaman har inget mer att säga.

- Hur är läget, man.

Det är Jiggaman som pratar med mig. Han är stor, lång, en och nittio, kanske.

- Det är lugnt, säger jag. Själv?

- Lite trött, säger Jay-Z.

Han lufsar runt i sin skivstudio på Manhattan. Skojar lite med ljudteknikern Guru, flörtar med sekreteraren, dricker mineralvatten och slår sig till sist ner i en läderfåtölj i studions ljudisolerade teknikrum.

- Okej, så jag tänkte spela upp några låtar från min nya skiva. ”The Black album”. Det är min sista, säger Jigga.

Det känns förstås som hiphopen själv som sitter där, personifierad.

Stor, lång, lite trött.

I mer än tio år har han varit med oss. Världens bästa, nu levande, rappare. Men nu är det över. Jigga lägger av. Han är inte hungrig längre, har inget mer att säga, tycker han.

I hiphopens värld kan man inte bara sakta tyna bort. Man kan inte heller åldras med värdighet. Antingen dör man, som Biggie och Pac, eller så lägger man av och startar ett skivbolag, en frisörsalong eller en strippklubb eller något. Med några få undantag (LL Cool J, Dr Dre) finns det inga artister i rapbranschen som hållit sig heta mer än ett decennium.

Jigga har visserligen sagt att han ska lägga av ända sedan han gav ut sin allra första skiva i eget namn, mästerverket ”Reasonable doubt” 1994. Men den här gången menar han allvar.

Han kollade i spegeln och det var en gammal man som tittade tillbaka. ”I”don”t wear jerseys, I”m thirty plus” rappar han på nya skivan. Han är för gammal för att springa runt på nattklubbar i basketlinne, Jigga är vuxen nu.

Så, du kommer verkligen att lägga av nu? På allvar?

- Yeah. Jag har gjort allt jag vill göra i hiphopen. Uppnått alla mina mål. Tävlar inte med någon längre.

Jay-Z:s liv har förändrats rejält de senaste åren. I takt med att hans förmögenhet växer har han kunnat investera i allt fler nya projekt. Hans arbetsvecka består i dag inte så mycket av att rappa, som av att sitta i möten med folket som sköter hans affärer - han äger ett filmbolag, ett klädmärke, ett vodkamärke, en välgörenhetsorganisation, en skivstudio och en stor restaurang på Manhattan. Men den fina, nya, grejen i hans liv är kärleken. När han rappade ”lately I”ve been having the strangest feelings/ your boy Young Hov is catching feelings” på förra skivan, ”The Blueprint 2”, menade han allvar. Det är förstås Beyoncé Knowles det handlar om. Precis som Beyoncé vägrar han fortfarande att kommentera förhållandet offentligt, men det råder inte längre något tvivel om att de två är mer än bara vänner. Något som tydligen är en omstörtande upplevelse för den evige ungkarlen Jay-Z. Han var ju snubben som brukade se flickor som konsumtionsvaror.

Så, det är en ny Jiggaman som sitter där framför mig i studion. En mognare, lugnare, mer reflekterande, förälskad Jigga, som dedikerar sin sista skiva, ”The Black Album”, till sin långa musikkarriär i allmänhet och till hiphopen i synnerhet. Det är, om man så vill, rapmusikens eget testamente.

- Det senaste året har jag suttit hemma och skrivit på min bok, en självbiografi. Samtidigt skrev jag låtarna till den här skivan, så det blev naturligt för mig att låtarna också handlade om mitt förflutna. Jag hamnade i en slags nostalgisk sinnesstämning, så varenda låt på skivan representerar ett minne, en verklig händelse, i mitt liv.

Även soundet på skivan är nostalgiskt. ”Encore”, producerad av Kanye West, har en hård soulighet med samplingar från gammalt funkblås och den där typen av trumljud som genomsyrade hela ”Reasonable doubt”. ”99 Problems” låter som något med Run DMC, så är den också producerad av kungen av 80-talshiphop, Rick Rubin. Första singeln ”Change clothes” är en lite förutsägbar Neptunes-låt, med den självklara Pharrell-refrängen. ”Moment of clarity” är en tung duett med Eminem som påminner om ”Renegade” från ”The Blueprint”. Han har också låtar signerade respekterade hiphop-producenter som DJ Premier, Just Blaze och nya stjärnskottet 9th Wonder, som Jigga lyriskt kallar ”nästa superproducent, han kommer att bli 2000-talets Pete Rock”.

Det är en bra skiva, förstås. Jay-Z har aldrig gjort en dålig skiva (inte ens ojämna ”The Blueprint 2” förtjänar att kallas dålig). Men det är inget mästerverk i samma liga som ”Reasonable doubt” eller ”The Blueprint”. Jay-Z låter, mycket riktigt, inte särskilt hungrig. Han säger också själv att han är trött på hiphop.

- Jag lyssnar knappt på någon hiphop just nu. Det är inte mycket som gör mig upphetsad.

Så, vem ska ta över hiphopens tron efter dig?

- Jag vet faktiskt ingen som skulle kunna göra det?

Jigga lutar sig tillbaka i fåtöljen, skjuter ut underkäken, slår ut med armarna som en italiensk maffiaboss, och imiterar Don Corleone.

- ?och ärligt talat, det är inte riktigt mitt problem.

Under ett år då rapmusiken dominerat världens försäljningslistor mer än någonsin, samtidigt som allt fler gnäller på att hiphopen blivit tråkig, måste man förstås se det symboliska i Jay-Z:s förtidspensionering.

Det känns ju som att det är hiphopen själv som sitter där, gråhårig och trött på allt bråk. Precis som Don Corleone i slutet av ”Gudfadern” springer Jigga man just nu runt bland vinrankorna och larvar sig med ett apelsinskal i munnen. Färdig med sitt uppdrag. Färdig med hiphop.

Innan jag får gå vill han spela upp en sista låt från ”The Black album”.

- Den här heter ”What more can I say”, säger han.

Låten inleds med en sampling från filmen ”Gladiator”. Russell Crowe skriker ”Are you not entertained? Isn”t that why you are here?” Trumpeterna ylar över Kanye Wests beat och Jiggaman rappar ”vad mer kan jag säga, jag har redan berättat allt”.

Är det verkligen så det känns? Har du sagt allt som finns att säga?

- Näe. Jag skulle kunna snacka lite mer. Men jag är trött. I”m just fucking tired.

Han skrattar varmt, och jag också. Men vi vet båda två att han egentligen menar allvar.

Martin Gelin

ARTIKELN HANDLAR OM