González – känslor utan självömkan

”Jag vill inte använda låtskrivandet som terapi”

MUSIK

Tänk Ulf Lundell. Minus rödvin och självömkan. Plus melodikänsla.

Han heter José González.

Foto: JONAS JÖRNEBERG
När José inte spelar gitarr spelar han biljard.

Det finns två vägar.

Stå upp.

Eller vika ned sig.

Man kan lalla med och le in i kameran eller dansa tango med en ko i ett barnprogram. Eller så kör man sin grej tills man stupar och hellre börjar studera molekylärbiologi än att kompromissa med sin musik.

Skillnaden är bara den att José González faktiskt gillar molekylärbiologi.

– Ett tag hade jag nästan glömt bort att jag ville syssla med musik. Studierna tog mycket tid. Jag satt hemma någon kväll i veckan och klinkade. Men inte mer än så, berättar han.

José González hade tröttnat. När den svenska singer/songwriter-genren simmade bröstsim i självömkan var det ingen som ville ha en gitarrvirtuos från Götet med benhård integritet.

– Jag vill inte bli för personlig i mina texter. Musiken är det viktiga. Jag vill inte använda låtskrivandet som terapi. Texten får inte stå i vägen för musiken. Jag har själv lite svårt att lyssna på självömkande musik, säger José.

Det gick ändå. Skivbolaget Imperial upptäckte en vinylsjua, tände på alla cylindrar och kontrakt skrevs. Nu ligger han i toppen av listorna, har lirat i ”Sen kväll med Luuk” och spelas som ”hitvarning” på ZTV. Mellan Da Buzz och Markoolio.

Det får dock räcka.

– Allt detta är oerhört förvånande. Men jag tackade nej till ”Söndagsöppet”. Om jag kan bli större? Kanske, men då måste jag åka på en ren turné och spela på Bingolotto. Det vill jag inte, säger José González.

Han har valt väg.

Arkiv: José González

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM