”Inget för pacemakern”

Pensionärs- patrullen sätter betyg på Metallicas mest klassiska hits inför spelningen på Ullevi

Foto: OLOF ELFVERSON
Marianne, Olle, Ulla Britta och Sven lyssnar på hårda bitar.
MUSIK

”Enter Sandman”

- Det här är ju oväntat melodiskt och bra, utbrister Ulla Britta Winroth, 74, efter en halv minuts intensivt lyssnande.

- Lugna dig. Det är bara början, varnar Marianne Löthner, 72.

- Jag gillar faktiskt gitarrspelet. Annars gillar jag nog mest klassisk musik och jazz, säger Sven Dahlqvist, 75.

- Ja, du är ju musikkunnig, säger Ulla-Britta.

Till synes utan ironi.

”Sad but true”

Marianne ser oroad ut.

- Ojojoj.

- Är detta en ny sång? Eller är det fortfarande samma bit? undrar Olle Eriksson, 75.

En ny.

- Jaha.

- Den här är inte harmonisk. Man blir lite stressad av att lyssna. Jag tycker att många ungdomar verkar så stressade nu för tiden. Frågan är om musiken skildrar dagens ungdom eller om dagens ungdom påverkas av musiken. Själv får jag nästan hjärtklappning av den här biten.

- Ja, det är inget för folk med pacemaker, inskjuter Marianne.

- Gillar man musik så gillar man ju väldigt mycket musik, resonerar Sven. Musik kan ju vara ett uttryck för en känsla. Det finns ju egentligen musik för precis alla känslolägen - både om man är glad eller ledsen.

Sven, sätter ”Sad but true” fingret på någon av dina känslor?

- Nä.

”Nothing Else Matters”

20 sekunder in i låten:

- Den här kommer att få fem plus. Jag känner direkt att det är en bra bit, säger Marianne.

- Den här biten gillar nog tjejerna. Om killarna i bandet bara är snygga så faller säkert tjejerna för dem, säger Ulla Britta.

- Det spelar nog nästan ingen roll hur de ser ut, skrockar Olle.

- Det skulle nog fungera att spela den här sången på säckpipa, konstaterar Ulla-Britta.

- Jag ska gå ut och röka nu, säger Sven.

- Jag gillar den jättemycket. Hör jag den en gång till så sitter den som ett örhänge. Då skulle jag nästan kunna sjunga med, konstaterar Marianne.

Hon är eld och lågor. Till den grad att hon vill att vi skriver ned namnet på låten så att hon kan köpa skivan.

- Kan ni inte fixa en fribiljett till Globen??

”Memory Remains”

- Nja, det här var lite för enformigt för mig, säger Olle.

- Jag är väldigt tveksam till att pensionärer gillar den här sortens musik, säger Sven.

- Det skulle väl i så fall vara PRO-juniorerna som skulle gillar den här.

PRO-juniorerna?

- Så kallar vi kallar de som är runt 65.

”Whiskey in the jar”

Patrullen har svårt att enas om ett betyg.

Någon vill ge en femma. Någon nöjer sig med en trea. Någon muttrar om en etta. Ulla Britta är kluven.

- Passar bra när man ska demonstrera på första maj. Det är nästan marschmusik. Jag gillar det. Men jag blir lite uppstressad. Det är för disharmoniskt. Det är nästan så att man vill slå folk på käften, funderar hon.

- Börja inte med mig, skrattar Marianne.

”For whom the bell tolls”

- Jag såg förresten ett program med Alice Babs på tv häromkvällen. Fan vad bra det var, säger Olle.

- Då skulle ni se henne när hon åker med på resorna ned till Spanien. Hon brukar underhålla hela bussen, säger Marianne och skrattar.

Vad tycker ni om låten?

- Den verkar trist.

”S:t Anger”

Patrullen suckar direkt.

- Men det är kanske bra att sticka en tröja till den här biten. Då lär det väl i alla fall gå undan, skrattar Marianne.

Ulla Britta har ett eget sätt att hantera dålig musik.

- Jag har lärt mig att det handlar om att låta musiken gå in genom ena öra och ut genom det andra.

Var har du lärt dig det?

- På den tiden barnen bodde hemma så skulle ju alla vara med i en orkester. De fick vara hemma hos oss och repetera. Då lärde jag mig det.

Patrullen drabbas av ett plötsligt nostalgianfall.

- Jag har bilder hemma på min grabb när han står och spelar på en hemsnickrad gitarr, säger Olle.

- Ja, och ni vet ju hur det är med Anna-Lisas dotter Maggan, säger Sven. Det ska vara fullt ös hela tiden, haha.

”The unforgiven”

Marianne ler.

- Jag tycker nog att den här biten är lite söt. Man anar ett litet vemod.

- Det är musikaliska killar, det här, säger Olle. Men någon borde rekommendera gitarristen att starta eget.

- Varför heter de Metallica egentligen? undrar Ulla Britta. Jag förstår inte varför de vill förknippas med ett metalliskt ljud.

- Vad fin hon var den där spanjorskan som gifte sig med prinsen i tv häromdan, säger Sven plötsligt.

- Ja, och vad lik den spanske prinsen är sin mamma, fortsätter Marianne.

”Seek & Destroy”

Patrullen är tyst. Länge.

- Kanske inte så tokigt ändå, säger Olle till slut med en eftertänksam ton.

- Där håller jag inte med dig. Jag tycker att det låter som att sångaren står ensam på en brygga och ropar efter en båt som han har missat, säger Marianne.

- Och vore jag kapten skulle jag nog inte vända om och hämta upp honom

?

Ronnie Sandahl ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM