”Jag besitter en helande förmåga”

Thomas Di Leva berättar om hoten, droger och sonen Cosmos kläder

Foto: TERJE LINDBLOM
PROVOCERAR FORTFARANDE Mannen med de 1000 kaftanerna kan blicka tillbaka på 25 år som artist. En karriär som gett Di Leva en stor skara fans – och en hel del fiender. ”Det var inte lätt för Jesus eller van Gogh heller (skratt). Jag såg det som att jag nått in i de människorna. Men det är klart att det funnits gånger då det gjort ont. Man kan gå inte genom ett liv utan att det gör ont någon gång”, säger han i en öppenhjärtig intervju med Aftonbladet.
MUSIK

Sveriges egen rymdblomma firar 25 år som artist i år.

Nu berättar Thomas Di Leva om karriären, hoten från fans och om handpåläggning.

– Jag kan hela människor, säger han.

En ivrig vårsol glittrar i den ljusa ögonskuggan.

Kaftanen, med brett regnbågsmönster över bröstet, lyser upp skivbolagets trista konferensrum.

Thomas Di Leva, 41, strålar.

Det har han gjort sedan 1980, när hans dåvarande punkgrupp The Pillisnorks gav ut sin första platta i Gävle.

Ett kvarts sekel i rampljuset–hur känns det?

–Det känns kortare än så, 25 år går fortare än man tror. Vad hände egentligen? Snart sitter vi på ålderdomshem och lyssnar på Clash.

Det fanns en tid då folk kastade sten mot dig på konserterna.

–Det var inte lätt för Jesus eller van Gogh heller (skratt). Jag såg det som att jag nått in i de människorna. Men det är klart att det funnits gånger då det gjort ont. Man kan ­inte gå genom ett liv utan att det gör ont någon gång.

När det var som tyngst – funderade du på att sluta som artist?

–Många gånger. 1994 var jag till exempel helt övertygad om att jag skulle sluta. Jag skulle bara meditera och ha ett mjukt liv. Jag tyckte att det var så lågt i tak för vad man fick säga och göra.

–Men på Ace of Bases releaseparty kom deras skivbolagschef fram med hela sin familj och sa: ”Åh, du måste komma till Köpenhamn och spela in en skiva”. ”Okej, om livet vill att jag ska göra en skiva till, då gör jag det”, tänkte jag.

Är du fortfarande provocerande?

–Ja. Det finns fortfarande folk som blir arga. När det kommer någon som man inte kan sätta i ett fack blir folk misstänksamma.

Har du känt dig hotad?

–Då och då har jag gjort det. Som offentlig person känner man sig förföljd och motarbetad på olika plan ibland. Speciellt om man har mitt budskap.

Vilka uttryck tar sig hoten?

–Allt möjligt. Folk skriver brev, får tag på mitt nummer eller dyker upp här och där. Men jag bryr mig inte, jag är inte rädd. Vad kan hända? Jag kan dö (skratt).

–Jag gör allt för att skydda familjen, mer än mig själv. Jag är inte så viktig. Ochjag är inte rädd för någon. Jag pratar med dem, då brukar det lösa sig. Oftast handlar det om människor som är ensamma och råkat ut för något. Oftast behövs det bara lite kärlek.

Ibland får man känslan att du inte lever som oss andra? Betalar du räkningarna via internet?

–Nej, men jag funderar på att börja göra det. Det verkar mycket enklare.

Pensionssparar du?

–Ja, jag tror det.

Klipper du ur rabattkuponger när du ska storhandla?

–Nej. Vi äter ju mest kravodlade grönsaker, råris och tofu så vår familj handlar inte på sådana ställen.

Känner du att du behöver upprätthålla en bild av dig själv? Att du egentligen vill gå på stan i Adidas–träningsoverall, men att din image hindrar dig?

–Nej, så tänker jag inte överhuvudtaget. Oftast hänger jag på Söder. Vissa dagar har jag jeans, ibland har jag det här, säger Di Leva och tittar ner på sin kaftan.

Din son Cosmo är drygt fyra år nu. Hur har han förändrat dig?

–Jag måste stänga av ibland, för att komma hem. Tidigare behövde man inte lämna och hämta på dagis. Jag måste vara lite mer tidsmedveten än Håkan Hellström (skratt).

Bär Cosmo kaftan?

–Nej, han har vanliga barnkläder som man kan leka i. Det är viktigt att han får välja sitt liv. Men vem vet, han kanske blir mer spejsad än alla andra.

Du föreläser mycket?

–Ja, flera gånger i månaden. Jag håller bland annat ”Öppna samtal om kärlek”, då jag pratar om kärleken som kreativ kraft som finns i allt, in i den minsta atom.

Kan du hela människor?

–Ja, jag besitter en helande förmåga. Alla har den och kan utveckla den. Jag kan bota olika krämpor genom till exempel handpåläggning.

– Men jag använder det inte ­alltid, det är viktigt att människor tar tag i sitt liv, i grundproblemet.

Kan du få kontakt med andevärlden?

–Ja, om det behövs.

Är det läskigt att få kontakt med de döda?

–Döden finns inte, bara livet. Allt fortsätter. Din kropp är inte din, du bara lånar den för att bo i.

–Allt är bara energi som fortsätter för evigt. Varje gång vi dör är det ungefär som att vi tar av oss våra kläder för att duscha av oss det gamla, och sätta på oss nya kläder igen.

Vad tycker du om droger?

–Det är väl klart att man provade en massa grejer när man var yngre, det har nog de flesta ungdomar gjort. Men jag hade alltid musiken. Jag var tvungen att skriva låtar och passa reptider.

Alkohol?

–Om någon ger mig ett glas champagne efter en premiär smuttar jag varannan gång, ungefär. Annars dricker jag inte. Jag mediterar och har en mental fingertoppskänslighet som försvinner om jag dricker.

Var står du politiskt?

–Jag tillhör kärlekspartiet, jag har bara inte bildat det än (skratt).

–Allt är politik, men jag tycker att det känns mossigt och trångt att hela ens världsbild ska få plats hos ett parti.

Det finns ingen annan i svenskt musikliv som är som du. Vem tar över efter dig?

–Jag tror att alla kan göra det jag gör. Och alla kan säkert göra det mycket bättre också. Allting är möjligt.

Tre favoritplatser

Tobias Lindner

ARTIKELN HANDLAR OM