”Metallicas fetaste hästspark i nyllet”

Nöjeslivs Henrik Ståhl listar de tio bästa Metallica-låtarna

Foto: AP
Metallica anno 2008.
MUSIK

Jag stiftade bekantskap med Metallica när jag var fyra bast.

Stod och diggade till ”Blackened” och ”Harvester of sorrow” utan att fatta mycket mer än två saker – hur häftigt och fantastiskt bra det var.

Sedan dess har Metallica följt mig genom livet som en av mina närmaste vänner. Och som en sann vän lyckades jag svälja ilskan och kväva ord som ”sellouts” innan de hann spys upp som galla när den bespottade ”Load” kastades i nyllet på oss.

Jag är ingen recensent. Det här är min egen högst personliga kärleksförklaring. Min ultimata Metallica-lista.

Jag ser fram emot att läsa din lista i artikelkommentarerna.

10. ”Until it sleeps”

Dystopisk, mörk och kuslig – men ändå melodisk och metalpoppig. En av de låtar på Metallicas mest bespottade album som gör starkast avtryck.

9. ”The four horsemen”

Den här briljanta thrashklassikern är som en Speedy Gonzales på semester i Gobiöknen – torr, naiv och alldeles underbart popaggro. En thrash-steroid som inte ens den värsta death metal-puritanen kan motstå.

8. ”For whom the bell tolls”

Redan titeln är ju magnifik i sitt nästan pinsamma Hemingway-runkeri. ”For whom the bell tolls” är ett svårslaget hårdrocksepos med sitt legendariska basintro och badass-attityd. Dessutom är den rysligt tung för att vara en 80-talskomposition.

7. ”Master of puppets”

Texten är inte direkt den tyngst vägande knarkkritiken i musikhistorien, men låten i sig är ett sällsynt kompetent snickeri. Från metalös och högoktaniga riff till hjärtskärande balladsekvenser och melodier rena som snö – och tillbaka till bärsärkargång igen. Lysande, fullständigt lysande.

6. ”Welcome home (sanitarium)

En av de absolut snyggaste hårdrocksballaderna i modern tid. Rakt, enkelt, stilrent. Övergången till hårt och fartfyllt känns helt naturlig och som ett klockrent antiklimax.

5. ”Sad but true”

Metallicas absolut fetaste hästspark i nyllet. En vild och förbannad låt – på ett återhållsamt sätt. Ungefär som att Skalman plötsligt ger dig en smäll på käften – och du förvånat flyger fem meter upp i luften. Kompakt och tung som en bautasten.

4. ”Blackened”

Krigsballaden ”One” i all ära – men den klarast lysande stjärnan på ”...and justice for all” är utan tvekan denna thrashinjektion. Drog man på sig Metallica-tröjan och gav sig ut på skolgården med freestylen i högsta hugg var det den här låten man spelade om man ville framstå som cool. Jag känner mig fortfarande lite cool när jag spelar den i min iPod – och adrenalinkicken den ger har inte minskat med åren. Väljer man att bortse från de obefintliga basfrekvenserna (ett allmänt känt genomgående problem på hela plattan) är det här en av Metallicas tidigare låtar som åldrats med störst värdighet.

3. ”Bleeding me”

Försök se förbi den fasad av utskällningar ”Load” har fått och du kommer snart att upptäcka ett par musikaliska guldkorn. ”Until it sleeps” är ett av dem – men den låt som lyfter hela skivan ur avgrunden är ”Bleeding me”. Det är en känslochock utan dess like. Så avskalat, så nedtonat, så träffande. Till och med de hårdare partierna bevarar atmosfären av utsatthet och inre smärta. ”Bleeding me” är ”Loads” blödande sår som ger plattan den dos av mänsklighet den verkligen behöver.

2. ”Nothing else matters”

Det går inte att utelämna ”Nothing else matters” från en sådan här lista. Hur jävla uttjatad den än är. ”Welcome home” är en av de största hårdrocksballaderna i modern tid – ”Nothing else matters” är den största hårdrocksballaden någonsin. ”Nothing else matters” ger det slitna uttrycket ”less is more” ett ansikte. Den är så briljant att alla musiker i hela världen önskat att det var de och inte Metallica som skrivit den.

1. ”The call of Ktulu”

”Kan en instrumental låt verkligen vara Metallicas bästa låt någonsin?”, kanske du tänker. Tveklöst, svarar jag. Med den här låten lyckas nämligen kvartetten inte bara fånga den kusliga atmosfären i H.P. Lovecrafts mästerverk och förmedla en historia som varken behöver ord eller sång, utan även visa prov på sin briljans som låtskrivare. För att hålla intresset uppe i nästan nio minuter med så enkla medel kan inte anses vara annat än briljant, briljant och åter briljant.

Håller du med? Tyck till i artikelkommentarer nedan!