”Att säga Oasis är slut är lögn”

Nöjesbladets Martin Söderström är fortfarande ”mad for it”

MUSIK
Foto: HANNAH MODIGH.
Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör.

Ibland kan historien ha fel. I fallet med Oasis har rockhistorien definitivt fel. Ni känner ju alla till den officiella, allmänt accepterade historieskrivningen om rockbandet från Manchester. Ni vet, den som säger att de inte släppt ifrån sig en ton av värde sedan 1996. Jag är här för att påpeka att denna beskrivning är felaktig. Ren lögn.

Visst finns det ett sorgens stråk över Oasis moderna historia. Över bilden av ett band som stod på toppen av världen men som istället för att klamra sig fast ramlade nedför stupet i en dimma av kokain, pengar och egon. Och nej, det finns få anledningar att ens försöka försvara ”Be here now” eller ”Standing on the shoulder of giants”. Två skivor som mer än något annat fungerar utmärkt som avskräckande antidrogreklam.

Där någonstans slutade de flesta att bry sig. Sökarljuset riktades mot något annat och bröderna Gallagher stämplades som förbi, över och slut.

Men på varje Oasis-platta sedan de slutade vara det hetaste i världen har det funnits låtar som knäckt mig. Fortfarande. Inte på samma sätt som 1994, naturligtvis. Eller ens av samma anledningar.

Men på varje album från ”Heathen chemistry” och framåt har det funnits sånger som med lätthet boxat sig in på listan över gruppens största stunder. Allra tydligast är det kanske på senaste ”Dig out your soul”. Där vågar gruppen släppa förväntningssargen och kastar sig huvudstupa in i något oväntat, obekant. Naturligtvis lyckas de bara ungefär hälften av gångerna, men till skillnad från många andra så försöker de åtminstone.

Jag gillar att de verkar ha accepterat sitt liv i skuggan, och därför lika gärna kan skapa spännande musik igen. Som i den fantastiska lilla bruspärlan ”Falling down” från senaste plattan.

– The chords, one note. Krautpop! The kind of song I’ve wanted to write for years, kommenterade Noel Gallagher själv låten i Q nyligen.

Behöver jag säga att den ligger högt, högt på min lista över årets bästa låtar?