”En enda tapasröra”

Markus Larsson på plats i Barcelona

1 av 3 | Foto: Markus Larsson
MUSIK

Ingen biljett till U2 i Spanien?

Lugn, här kan du följa konserten i Barcelona – låt för låt – med musikredaktör Markus Larsson.

Moment of surrender

En passande final. Har du biljett till Ullevi? Behåll den.

With or without you

En oerhörd arenapsalm.

Ultraviolet (light my way)

Första extranumret. Bono har en sorts laserkostym på sig. Röda ljusstrålar skjuter ut från hans kropp. En mycket futuristisk igelkott. Allt är dock lite tafatt.

One

Bonos medhörning strejkar. Bandet måste ta om en vers. Sen tappar de bort sig totalt och Bono ber irriterat sina bandmedlemmar att ta om versen igen. Det tar ett tag innan balladen blir så förtrollad som den förtjänar. Lite av magin försvinner.

Where the streets have no name

Saknar ord. Helt oförglömlig. En omedelbar klassiker.

Walk on

Den inspirerade glöden stannar kvar. Och förstärks sen av att en massa folk skrider fram och ställer sig på scenen. Personerna döljer sina ansikten bakom svartvita Sun Sako Aung San Suu Kyi-masker.

Pride (In the name of love)/MLK

Mot slutet av "Pride" låter Bono konsertens huvudperson – publiken – ta över showen. Och den kvava natten exploderar. Sen gör han en våldsamt passionerad "MLK".

Sunday bloody sunday

Den gamla protestmarschen får också, med tanke på inramningen, en brutal laddning.

I go crazy if I don't go crazy tonight

Rejält omarrangerad version. Det är snarare en klubbig houseremix där bandmedlemmarna promenerar runt på scenens långa ramper. Larry Mullen Jr har inte så mycket att göra här. Han bankar mest lite förstrött på en congas. Men när basen börjar dunka på allvar börjar mina kläder att fladdra.

Vertigo

"Uno, dos, tres, Catorce!" Sen blir det jordbävning igen.

City of blinding lights

Scenen – denna stora spindel från rymden – vaknar till liv och bjuder på en maffig ljusshow. Och textraden "Oh, you look so beautiful tonight" sitter naturligtvis perfekt i kväll.

The unforgettable fire

U2 har inte spelat låten många gånger de senaste två decennierna. Och i kväll har rariteten en mäktig tyngd.

Unknown caller

Stabil. The Edges gitarr får stor plats i numret. Och allsången "ooh", förstås.

Ehm, nu ringer Bono upp astronauterna på den internationella rymdstationen ISS. Och snackar lite. Tekniken strular så dialogen blir en smula komisk. Det är mycket hallå, fördröjningar och va? Man kan tycka vad man vill om det kosmiska publikfrieriet. Men det är väldigt, väldigt U2.

In a little while

Strålande vacker version av den sorgsna soulballaden.

Angel of Harlem

Bono:

– Vi skrev den här för Billie Holiday. Men ikväll spelar vi den för Michael Jackson. En obeskrivlig talang. Det är allt man kan säga.

Allsången som följer har inget med musik att göra. Det är en jordbävning.

Bono väver också in några rader från Jacksons "Man in the mirror" och "Don't stop til' you get enough".

I still haven't found what I'm looking for

Det dröjer ett par minuter innan U2 kan börja. Publiken kan inte sluta skrika sitt eviga "olé". Och sen...sen...kommer den här. Och Bono låter Camp Nou sköta sången. Han sjunger ett tag, ger upp, sjunger igen och ger upp och bara skrattar. Vuxna människor gråter runtomkring mig. Det här, mina damer och herrar, är bland allra värsta och bästa jag sett. Holy fuck.

Beautiful day

Ja, vad tror ni? Låten är ju anpassad för världens största arenor. Nu känns Camp Nou som en liten och laddad rockklubb. Nu tar gruppen i så att högtalarna nästan börjar brinna. Fantastiskt.

Magnificent

Bono hetsar publiken och den klassiska U2-refrängen – det känns som att den är insplead i mitten av 80-talet – får Camp Nou att skaka. Jublets decibelnivå är enorm. Som om Barcellona vunnit Champions Leage, ungefär.

Get on your boots

Som jag skrev när singeln släpptes tidigare i år – rena skiten.

No line on the horizon

Knappast nån av U2:s bättre låtar. Undrar hur många som kommer att minnas det betonggråa titelspåret från U2:s senaste album när de lämnar arenan om drygt två timmar?

Breathe

Inledningen är hisnande. Att se U2 gå på inför drygt 100 000 galna fans som sjungit "olé-olé-olé" sen i eftermiddags är givetvis sinnessjukt. Och scenen har så mycket elektricitet och power att man häpnar. Själva framförandet är dock lite stelt och ringrostigt.

Jaha.

Då var man på plats.

Jag befinner mig inuti den legendariska fotbollsarenan Camp Nou. Och det är tio minuter kvar tills U2 kickar igång sin världspremiär för turnén "360".

Och det tog ett tag att hitta rätt stol.

Kön utanför – det ryktas om att runt 117 000 människor tittar på kvällens konsert – var inte lång. Den var ett par kilometer.

Och organisationen runt det enorma spektaklet är väldigt...spansk.

Det vill säga en enda tapasröra.

Det är här lätt den största konserten jag nånsin har bevakat.

Sen återstår det att se om själva framträdandet – showen, låtarna, tekniken – är lika stor och häftig som rekvisitan och publiken.

Och om den här rapporteringen avbryts beror det på att ett par sjukt fulla irländare bakom mig spillt ut sina ölmuggar över min dator.

Nedräkningen har börjat.

Åtta minuter kvar...

ARTIKELN HANDLAR OM