Bob Hund är förvirrande, pratiga – och roliga

Foto: David Scherman/Rockfoto
Öberg mellansnackar.
MUSIK

ARVIKA. Thomas Öberg, lurig som en ung Gösta Ekman, håller absurda, flödande mellansnack, om kärlek och liv. Det är ju för dialekten, men jag tänker på Björn Ranelid. Ibland är hans citat slående, raka och geniala, för att snart bli onåbara, parodiska. Jag vill fylla hela spalten med dem.

”Världens trevligaste människor står just här, just nu, i Arvika, och det är ni som ska rädda världen”, säger han.

”Det är så att den enskilda kroppen längtar efter popen, men flocken längtar efter rocken”, klargör han senare.

Det här är ett skäl till sjuttiofem minuters leende. Ett annat är hans irrationella, infallsrika scensätt: hur han bestiger en monitor i ”Komprimissen”, trasslar in sig i länets alla sladdar, låter en vit vägkon beordra honom på knä. Ett tredje är den hopplösa hoppfullheten i ”Nu är det väl revolution på gång?”, ”Den lilla planeten” och ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem; men det gör jag, tror jag”.

Det är mycket rörigt, mycket pratigt, mycket förvirrande och roligt.