Måste älska surpupporna

Foto: Emma Svensson/Rockfoto
MUSIK

ROSKILDE. Bröderna Brothers räcker unisont ut tungorna mot publiken som två surpuppor. Det kan verka som en löjeväckande gest.

Men det är ett statement – de vägrar sluta vara Oasis.

Liam lallar in i leopardmönstrade morgontofflor och tar ett trumpet bett på sin tamburin. I grön parka är han den sista krigaren på Brighton beach. (Är jackan månne från Liams eget klädmärke Pretty green?)

”Tonight I’m a rock’n’roll star. Yes, I fucking am!”

Well, det råder ju delade meningar om det nuförtiden. Det ska sägas.

Varit orolig

Jag har varit orolig för den här konserten i flera dagar. Haft ont i magen. Ty sådan är min kärlek – eller ska jag säga skuld – till detta band. Utan dem hade jag varit en goth.

Man vill ju inte ge belackarna rätt. Oasis har dömts hårdare än något annat band. Jag menar – när gjorde U2 senast en bra låt?

Ändå gör jag mitt bästa för att se nyktert på saken. Liams fyrkantiga stämma krossar popkristaller som ”Slide away” och ”Live forever”. De genererar blott en allsång på valium. Och ”Waiting for the rapture” påminner mig om varför bandets senaste skiva ”Dig out your soul” står inplastat sorterad i min skivsamling under bokstaven ”s” som i ”skit”.

Blott en b-sida

Att låten följs upp av mästerliga ”The Masterplan”, en gång blott en b-sida, är bara knäckande. Liam kontrar med Lennonska popjordgubben ”Songbird”. Noel med ”Half the world away” – Paul Wellers favoritlåt med Oasis.

När Manchestermännen plockar fram ”My big mouth” från svårt diskriminerade skivan ”Be here now” ger jag upp.

Ja, ni hör.

Jag älskar fortfarande alltför mycket hos det här bandet för att kunna såga dem längs med ökenkängorna. Vill ni läsa en mer nykter recension får ni nog leta någon annanstans den här gången.