Får publiken att skutta av glädje

Madness

MUSIK

Pop världen är full av kopior men det finns bara ett Madness.

Festen de bjuder på i kvällssolen bevisar att det går utmärkt att åldras i pop om den bara har lite humor och klär sig i snygg kostym.

Foto: Pernilla Wahlman

Förmodligen går Hultsfred back på Madness, om man helt krasst jämför vad det gissningsvis kostar att boka det här gamla skapopbandet med hur många biljetter festivalen kan tänkas sälja på dem. Madness, det mest tillgängliga och hitproducerande alternativet i det tidiga 80-talets brittiska skapopvåg, har fortfarande något slags legendarstatus hemma i England och gör regelbundet stora spelningar där. Väldigt få av de som besöker den här Hultsfredsfestivalen var ens födda under niomannnaorkesterns heydays.

Men det är coolt att Rockparty bokar Madness ändå, för att ge sina besökare lite pophistoria. Särskilt som det här är ett band som folk tenderar att gilla om de väl får uppleva dem.

Alla vill vara med

Det är inga oändliga åskådarskaror framför Pampas-scenen men så fort orkestern kommer in med sina kostymer, hattar, svartvita skor, trumpeter, saxofoner och en svartvit orgel och blåser igång med gamla ”One step beyond” är det fest och alla vill vara med. Graham ”Suggs” Mc-Pherson säger ”we come in peace, we come in pieces” och sätter tonen för denna timme ärkebrittisk, genuint eget twistad ska, reggae och pop.

Ålder är bara en siffra

Suggs och sidekicken Chas Smash gubbstudsar runt på scenen som de alltid har gjort, bandet svänger snortajt och ålder är i det här fallet verkligen bara en siffra.

Gamla singlar som ”My girl”, ”Baggy trousers” och ”House of fun” kunde bli hits i dag, låtarna från nya albumet ”The liberty of Norton Folgate” står upp bra och när basen slirar igång i allra största succén ”Our house” är jag nog, av glädjeskutten omkring mig att döma, långtifrån ensam om att få gåshud. En ovanligt trögstartad festivalfredag som denna är ett band som Madness precis vad som behövs.

De var nog värda pengarna, trots allt.