Alldeles för tråkigt

Foto: VIKTOR WALLSTRÖM/ROCKFOTO
MUSIK

Länge vill jag peta upp minst ett extra plus. Det är som att försöka bryta ett finger av sig själv.

Man kan mentalt ta beslutet, men kroppen vägrar verkställa.

Det går inte, det är för tråkigt.

Både fingerbrytandet och Chickenfoot.

Jag gör aktiva val att gilla det här mer. Jag vill, jag försöker. Det känns taskigt att ha så tråkigt, när de själva har så roligt. De ler, liksom leker, har en uppsluppen, kamratlig replokalsstämning som verkligen verkar genuin. Sammy Hagar, Chad Smith, Michael Anthony och Joe Satriani ger intryck av att musikaliskt ha hittat hem.

Den glädjen är Chickenfoots största styrka.

Banala riff

Den näst största är den instrumentala perfektionen. Snabbt hört ger de simpel, tanklös, Led Zeppelin-traditionell hårdrock.

Med mer tid hörs framför allt Joe Satrianis sätt att kränga banala riff utochin, att pynta dem med finesser.

I ”Soap on a rope” är den burdusa tyngden indragande. I tradiga ”Down the drain”, ”When I fall” och ”Future in the past” finns inget givande för de som inte är medlemmar i bandet.