Rockens bästa riff

AC/DC bra på enkelhet och humor

MUSIK

Kanoner smäller, klockor dånar, en liten farbror strippar och rockens bästa riff får vuxna män att gråta.

AC/DC är lika underbart usla på att utvecklas som att åldras.

Foto: Foto: OSKAR KULLANDER
Angus Young får vuxna män att gråta.

AC/DC

Plats: Globen, Stockholm. Publik: 14 353 (utsålt). Längd: 110 minuter. Bäst: "Let there be rock". Sämst: De nya låtarna känns knappast som framtida klassiker. Fråga: Kunde vi inte ha fått "Hard as a rock" också

----

De här australiensarnas musik beskrivs inte sällan som ”dum”, men AC/DC är bra på allt det där som är riktigt, riktigt svårt.

Som enkelhet och humor.

De brutalenkla riffen i låtar som ”Highway to hell” och ”Whole lotta Rosie” skrevs för över 30 år sedan men står helt utanför tid och rum, sänder fortfarande precis samma chockvågor genom publiken varje gång de exploderar på en konsert.

Och ingen som först kastat ett öga på de här kortväxta pubgubbarna och sedan lyssnat på de metaforspäckade texterna om heta nätter med bystiga blondiner borde rimligen kunna undgå att vi har att göra med herrar som kan stava till både stilistik och självironi.

Strippar av sig uniformen

De har hittat ett helt eget, rakt igenom genialiskt rockrecept, och det är så starkt i sig att varje försök till förändring av kemin obarmhärtigt spär ut effekten.

Angus Young ska strippa av sig skoluniformen, ner till bara de

AC/DC-dekorerade kalsongerna, han ska ligga och sprattla i en svättpöl under långa gitarrsolon. Den svarta dödsklockan ska glida in under ”Hells bells” och kanonerna ska dundra i ”For those about to rock”.

Allt detta sker förstås även i kväll. Brian Johnson har självklart svart keps och Malcolm Young står med precis samma gitarr, på precis samma plats till vänster framför förstärkarväggen, som han gjort sedan 70-talet.

Och trots att vi kan se att dessa män hunnit åldras en hel del bara sedan förra gången de var här, på Ullevi i Göteborg för åtta år sedan, trots att de kanske inte far runt riktigt lika vilt på scenen och trots att Johnsons krystande pipa har lite svårare att nå vissa toner, låter det precis lika bra som någonsin tidigare.

Svängigt, coolt och djupt

AC/DC spelar ovanligt många låtar från sitt nya album, och det är måhända det minst lyckade med showen eftersom de i flera fall väljer nya låtar där de faktiskt har försökt sig på något så dumt som att dra åt lite nya håll, men klassikerna låter som just klassiker, tunga, dundrande och mäktiga.

Och det svänger, coolt och djupt.

Så vi höjer händer i luften, noddar med skallar som det sitter rödlysande djävulshorn på och kommer på att så mycket mer underhållande rockmusik än så här går faktiskt fortfarande inte att uppleva.

Inte dumt. Inte dumt alls.

FAKTA

Så bra var det – låt för låt

ROCK'N'ROLL TRAIN

Bästa låten från nya skivan. Men den tecknade introfilmen, full av buskismetaforer om skenande tåg, handbromsar och djävulssvansar, är den stora behållningen.

HELL AIN'T A BAD PLACE TO BE

Första klassikern väller fram, stabilt men kanske lite väl tryggt.

BACK IN BLACK

Aftonens första riktigt monstruösa riff, bara att ge sig. Nu har de värmt upp.

BIG JACK

"I smell rock'n'roll down there" säger Brian Johnson och kollar in publiken. Men den här nya låten saknar riktig spets.

DIRTY DEEDS DONE DIRT CHEAP

Publiken vaknar på allvar. "Done dirt cheap!" vrålas som om det gällde livet.

SHOT DOWN IN FLAMES

Nyinsatt delikatess som inte fanns med i Oslo. Klokt beslut, här lyfter det rejält.

THUNDERSTRUCK

Det kokar upp ännu mer. Arenariffglädje, monumental sådan.

BLACK ICE

Lugn och med AC/DC-mått ovanligt icke-direkt ny låt. Om ni ska se detta i morgon och måste gå nånstans, gå nu.

THE JACK

Loj, grisig Bon Scott-blues. Ingen av mina favoriter, men Angus strippnummer är lysande.

HELLS BELLS

Legendariskt intro, mäktigt mörker. Brian svingar sig i den svarta klockan som sänker sig över scenen. En svettig Angus går bananas med gitarren.

SHOOT TO THRILL

Basic AC/DC, varken mer -eller midre.

WAR MACHINE

Ännu en i sammanhanget rätt blek låt från nya albumet.

ANYTHING GOES

Ny låt som försöker gå lite utanför mallen. Dum idé. Pop-AC/DC är inte mitt favorit-AC/DC.

YOU SHOOK ME ALL NIGHT LONG

Egentligen en av de allra bästa men ska kanske inte spelas efter lama "Any-thing goes", för den får aldrig full fart.

T.N.T.

Oyoyoy! Den bästa hötta med näven-låten någonsin, här i skönt skränig version.

WHOLE LOTTA ROSIE

En frodig ballongkvinna grenslar ett lokomotiv till det kanske bästa riff som finns. Löjligt, men kul. Löjligt kul.

LET THERE BE ROCK

Kvällens, och Angus, största stund. Lång, hetsig skränfest med en vilt sprattlande sologitarrist på rygg, upphissad över publikhavet.

EXTRANUMMER

HIGHWAY TO HELL

Går inte att tröttna på, märkligt nog. Dunderboogie.

FOR THOSE ABOUT TO ROCK (WE SALUTE YOU)

Massiv som en stålbjälke men tyngd med sväng i. Sex kanoner fyras av i en grandios final.