Festivalbesökarna blir lidande av alla brister

MUSIK

Precis som bättre service kostar större konsertsäkerhet mycket pengar.

Men alltid mindre än liv.

Två decimeter djup och brun sörja fick till och med Sveriges mest lojala fans att ge upp. Att se Maiden-publik lämna det regndränkta Sonisphere medan Janick Gers gitarrduellerar med Eddie på scen är en minst sagt ovanlig syn.

Och ett uppenbart bevis: hårdrocksfesten kom av sig. Den svenska urmodern Hultsfred kom med festivalsommarens sorgligaste besked. Arvikafestivalens framtid ser nattsvart ut och mitt värmländska hjärta krämpar.

Roskilde uppmärksammade tioårs­dagen av Pearl Jams dödskonsert och i Duisburg resulterade en alldeles för trång tunnel i att 500 Love Parade-besökare skadades. 21 människor omkom.

Undantagen finns självklart. Men det blir ändå svårt att se tillbaka på festivalsommaren 2010 utan att allt dystert överskuggar. Det är för mycket som har smutsat ned och bokstavligt talat dödat den. Det väcker frågor. Det öppnar ögon.

Festivalernas framtid hänger inte bara på att de bokar intressanta artister, konsertarrangörerna måste bli bättre på långt fler plan. Vi blir allt mer bekväma. Det borde rimligtvis gå att äta varierad vegetarisk mat även på fettdrypande vildsvinsfester som Sweden Rock. Det ska inte ta 60 minuter att köpa en baguette för hundra spänn på en Winnerbäckpremiär i Linköping. De 30 meter långa köerna till bajamajorna ska vara en omöjlighet när jag inte har sett så lite folk på Arvikafestivalen sen 90-talet.

Men framför allt handlar det om säkerhet. På ­Sonisphere trängdes 47 200 besökare på det löjligt underdimensionerade området vid Stora Skuggan. Hur samtliga skulle kunna förflytta sig och få plats framför avslutande Maiden verkade direkt livsfarligt.

Sen såg 39, 5 millimeter kallt och rått regn till att lindra trängseln.

Men det är knappast slumpens uppgift att se till att ett festivalområde är anpassat efter antalet besökare. Det borde vi väl ha lärt oss 2010.

FAKTA

Ladda ned

”Fredrik” (Säkert!)

POP. Bara vetskapen att Norlin kanske, eventuellt, möjligen överväger att sluta spela in musik i framtiden gör mig oerhört ledsen. På riktigt.

”Sam wong ­hotel”
(Sun Kil Moon)

DEPP. Mark Kozeleks nyvunna kärlek till nylongitarren passar singer/songwriter-sorgen perfekt.

”Kärlek slutar­ alltid med bråk” (Ludwig Bell)

POP. Egensinnigt, enkelt och med popbanala svenska texter. Charmigt just därför.

ARTIKELN HANDLAR OM