"Euphoria ..." kan rädda Glasvegas från Suede-ödet

Nöjesbladets Markus Larsson om glömskans dimma

MUSIK

Glasvegas stod för ett av 2000-talets mest omskrivna och hyllade genombrott.

Men det enda moderna med Skottlands mest älskvärda rockband är att de snart kan vara bortglömda.

Markus Larsson.

Sitter i en pressbunker och försöker skriva om vanlig popmusik.

Öronen är fulla av Melodifestivalens speciella och tjocka glamourvax.

Avståndet mellan att se hur Eric Saade dammar sönder plexiglas och att lyssna på Glasvegas kan mätas i ljusår.

Och det verkar som att det har gått lika länge sen Glasvegas släppte sin självbetitlade debutskiva. Kalendern visar dock att det var 2008.

Få band har blivit lika omkramade som Glasgows svartaste solglasögon. De var ett etablerat namn långt innan de gjorde sin första konsert i Sverige. De var ”the next big thing” trots att musiken knappast var anpassad för dagens hitlistor. Det lät som att ljudväggarna spelats in nere i ett källarhål med trasiga lysrör. Att de blev nominerade till tre Rockbjörnar säger ganska mycket om gruppens genomslag.

Alla viktiga rockband från Storbritannien vill låta som amerikaner. Glasvegas är inget undantag. Inför det andra och kommande albumet ”Euphoric/Heartbreak” flyttade bandet västerut till en lyxvilla i Santa Monica, Kalifornien.

Med tanke på medlemmarnas uppväxt och bakgrund – östra Glasgow fungerar inte som kuliss till tv-serien ”Solsidan” – är flytten en lång klassresa. Men musikaliskt kommer de närmare sina rötter: 60-talets flickpop och Phil Spectors Gold Star Studios.

Andra albumet innehåller däremot inte mycket solsken eller stämsång. Det handlar fortfarande om rockmusik som är mer Ken Loach än Beach Boys.

Trots att ”Euphoric/Heartbreak” skrevs med kalifornisk strandutsikt är musiken mer europeisk än debuten. Det finns ekon av Depeche Mode och Echo & The Bunnymen i det storslagna bruset.

Men det är svårt att få fäste i den twittersnabba tidsandan.

Det finns ingen ”buzz” runt Glasvegas, ingen mystik. De känns förbrukade och överexponerade. Första skivan var en händelse, den andra kan mycket väl komma att betraktas som en uppföljare i mängden. Att bandet släppt två nya låtar som finns på Spotify har passerat ganska obemärkt förbi.

Glasvegas uttryck är begränsat och tidsbundet. Det är tveksamt om gruppen får nåt mer än en liten och trogen publik. Chansen är större att de tynar bort som Suede.

Men personligen tycker jag åtminstone att senaste singeln ”Euphoria, take my hand” står över teorier och spådomar.

Den är hjärtskärande bra.

ARTIKELN HANDLAR OM