Aftonbladet
Dagens namn: Henrik
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet / Musik

Dregen om sin pappas självmord: ”Jag var rätt trasig”

Släpper självbiografi om rock’n’roll-livet, att bevittna pappans självmord och den nya rollen som far till Sixten

40 år senare.

Nu gör artisten Dregen upp med rock n’ roll-myten och sin pappas självmord.

– Jag var rätt trasig där ett tag, men det såg jag inte då, säger han till Nöjesbladet.

Pernilla Andersson.   Pernilla Andersson.

Han får panik.

Andreas Tyrone Dregen, 40, sitter med sidorna ur sin självbiografi i knät. Bredvid sig har han sin son Sixten, ett purfärskt resultat av en fem år lång kamp för att bilda familj.

Han hinner ringa sitt förlag Norstedts några gånger och be om att få ställa in.

– Det blev så stora kontraster. Man vill verkligen vara en bra farsa och så kommer det in kapitel där man läser om alla jävla sjörövartåg man varit igenom. Det har varit otroligt jobbigt psykiskt att göra boken, säger han.

– Storyn är ju bra. Det jävliga är att det råkar handla om mig. Hade det inte handlat om mig hade det varit fantastiskt.

Han ler. Men det gör det.

”Dregen: självbiografin” är hans bokslut.

Hans pappa hade hotat med det förr. Så när Dregen, elva år gammal, sitter utanför vardagsrumsdörren till sin pappas lägenhet och hör honom skrika att han tänker ta livet av sig om någon kommer in, förstår han inte vad som är på väg att hända. Han ser siluetten genom det frostade glaset.

Stolen. Repet. Sin pappa.

Dregen börjar tvinna figurer av plastmattan utanför.

Så kickar pappan undan stolen - och hänger sig.

– Jag tror att jag kommit ur det på något sätt i dag, på andra sidan, samtidigt som det ligger kvar. (tystnad) Det kan låta blåögt, men även om det är otroligt tråkigt att jag inte har någon pappa längre, så tror jag att jag hade haft en värre uppväxt om han inte tagit livet av sig. Jag försöker se det så. Att då hade jag haft en uppväxt där morsan och farsan hållit ihop med konstant bråk, skrik och gräl, säger han.

– För även om min pappa hade problem så höll morsan undan det. Jag kan inte säga att jag har haft en trasig barndom. Jag kommer ihåg den som väldigt bra, förutom att min pappa tog livet av sig sedan. För även om det var chockerande och lämnade men, så hade jag kunnat växa upp i ett riktigt jobbigt hem hela livet. Och då tror jag faktiskt att jag hade blivit mer förstörd än jag är i dag.

Dregen förstår inte att hans pappa dör där på andra sidan glaset. När beskedet kommer åker han hem till en kompis och leker. Vad han känner i den stunden har blivit en blockering i dag. Men där och då formas Dregens syn på livet.

– Det gjorde att jag blev otroligt mer ... fokuserad. Jag tog inte lika mycket skit. Jag blev verkligen, på ett sätt, ganska omöjlig att ha och göra med.

Skolan får stå åt sidan. Dregen bryr sig inte. Det som intresserar honom intresserar honom i stället fullt ut. Han gnäller aldrig i onödan men skiter i allt. Dregen bara kör på.

Så kommer musiken.

Både Backyard Babies och The Hellacopters blir stora framgångssagor. Dregen lever ett liv fyllt av musik, alkohol, droger och rock n’ roll. (”Vi var skogstokiga. På många sätt.”) Men mellan alla vilda upptåg finns tusentals timmar i replokalen. Det gör att vågskålen väger rätt.

– Jag har levt livet till det fullo. En del kanske tar en tablettask någon gång i sin liv. Jag snor en taxi i stället. Jag gör allt lite mer.

Men 2004 har allt dragits till sin spets så pass att ingenting är roligt längre. Han är inte längre kreativ, varken när han är full eller bakfull. I början var han det, i början var hela bandet det. Då när de firade med en öl och inte bara drack av ren tristess.

– Vad gjorde jag med mitt liv? Jag stod på scenen en och en halv timme, sedan var jag stenad eller dyngrak hela tiden. Jag fick aggressionsutbrott på fyllan och blev väldigt mörk och svart. Jag var rätt trasig där ett tag, men det såg jag inte då.

I bakhuvudet finns hela tiden tanken på att inte göra sin mamma besviken.

Räddningen ligger under ett piano.

2004 träffar Dregen sin fru, artisten Pernilla Andersson.

– Jag har en manisk ådra som varit rätt jobbig. När man radar upp allting är det jävligt bra att jag börjat ta hand om mitt liv och se över hur jag lever, för jag har någon form av missbrukarådra i mig. I allt jag gör.

Dregen vill inte att hans son ska få samma uppväxt som han själv, med en alkoholiserad pappa. Livet är på väg in i en ny epok. Dregen släpper sin första soloplatta och kommer att åka ut på en världsturné. Han känner pirret. Nystarten. Men epoken har en helt annan chef: Sixten.

– Det kommer att bli svårt för Sixten sedan att komma undan med att han har varit ute och tjuvrökt, testat droger eller druckit. Det kommer han inte kunna lura sin farsa med.

Han skrattar.

– Samtidigt, det kanske blir värsta frimärkssamlaren det här också. Hur ska han kunna göra revolt? Jag menar, Dregen är hans farsa. Han kanske kommer att börja titta på fåglar eller nåt.

Utdrag från Dregens självbiografi

Allt börjar som sagt på morgonen, när han kommer in i mitt rum och frågar om jag tyckt att han varit dum kvällen innan. Jag kommer ihåg att jag svarade ja på den frågan. Jag minns det inte, men han måste ha varit packad kvällen innan. Det måste ha varit bråk. Jag menar, det var aldrig så att han slog morsan eller nåt sånt. Nu vet jag inte om de skötte det så snyggt att jag inte märkte av den typen av problem, men det tror jag inte, hade det varit misshandel hade jag märkt av det. Ofrånkomligen.

Sen vet jag bara att han gick ut ur radhuset och in i förrådet och hämtade ett blått rep. Än i dag klarar jag inte av att se blåa rep, bogserlinor eller vad fan det kan vara, jag fixar det inte. Farsan åkte hem till sin lägenhet som han hade skaffat sig när skilsmässan var aktuell.

-----------------------------------------------------------

Morsan och jag tänkte inte på självmord då. Han hade gjort försök tidigare, men vi såg det mest som rop på hjälp, på uppmärksamhet. Men sen gick nån timme eller några timmar och jag och morsan och hennes syrra Margita åkte ner till lägenheten. Vi kom in, vi måste haft extranycklar, och då var farsan i vardagsrummet.

Men han hade låst dörren. Den hade sånt där äckligt frostat glas och det pallar jag heller inte med att se efter den dagen.

Jag såg honom som en siluett. Han stod på en stol och med repet runt halsen.

Jag hoppar om nån kommer in!

Morsan och syrran försökte väl prata med honom. Jag har så märkliga minnen, det nästa jag kommer ihåg var att det låg rester av plastmatta i lägenheten. Jag var 11 och fattade nog inte allvaret i det hela. I alla fall tog jag bitarna av plast­mattan och började göra gubbar av dem. Medan farsan stod på andra sidan dörren och skulle hänga sig.

-------------------------------------------------------------

Sen ringer de polisen och här skapades mitt snutförakt. De kom. Men de tog inte ut mig därifrån. Vad är det för skit? De visste ju vad som höll på att hända. De borde fattat vilka konsekvenser det innebar för mig.

Sen sparkade farsan undan stolen och hängde sig.

Men det är också märkligt. Jag är ingen expert, och kanske kan man bryta nacken av sig på ett ögonblick och dö tvärt, men det var ingen betongdörr han stod bakom. Det var bara för snuten att slå in dörren och även om han hade hunnit hoppa hade de varit där på en sekund och tagit tag i honom. Säkert hade han överlevt.

Landsortspoliser, som Kling och Klang i Pippi Långstrump. Och att låta en 11-åring ens vara i närheten av en sådan situation ...

-----------------------------------------------------------------

Efter det är det svart. En blockering. Det nästa jag minns är att vi är hemma i radhuset och att morsan, stålkvinnan, som totalt hållit masken dittills, bryter ihop och säger: Pappa kommer inte hem mer.

Då fick jag också en reaktion som jag bara kan knyta till att jag var ett litet barn. Många år senare såg jag en teckning av Jan Stenmark, ett par dansar i barnslig glädje och texten under är: En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart. Det är barnets välsignelse att vara för dum för att ha ångest. Det jag gjorde när morsan berättat att pappa hade gått bort var att dra till min bästa polare och leka. Som om ingenting hade hänt. Jag bara körde på.

-----------------------------------------------------------------

Men senare på kvällen slog det mig som en hammare i huvudet: Jag har ingen farsa. Efter det är allt suddigt.

Markus Larsson

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet