Ett nytt djup och mera mörker

The Magic Numbers fjärde studioalbum är en kär återkomst.
MUSIK

The Magic Numbers

Alias

Caroline/Universal

POP The Magic Numbers slog igenom med sin vänliga popmusik i mitten av nollnolltalet. Men efter bara ett album fick den tidigare så hajpade och Mercury Music Prize-nominerade kvartetten allt mindre kärlek från i synnerhet brittiska kritiker och bleknade – som så många andra popband i samma genre – sakta bort.

Men nu är de två syskonparen från London tillbaka med sitt fjärde studioalbum, det första på fyra år. Och det är en kär återkomst. Jag tycker om att The Magic Numbers finns, i synnerhet i en tid när det knappast kryllar av band med gitarrer, vintage-förstärkare och replokal.

Romeo Stodart & Co kan fortfarande göra musik lika bittersöt som ett bleknat polaroidfoto, lyssna bara på ljuvliga ”Roy Orbison”. När melodica-spelaren Angela Gannon tar över leadsången händer det också någonting, som i den phil spectorska ”Thought I wasn’t ready” och finalnumret ”Black rose”.

”Alias” är något av en nytändning. Framför allt har produktionerna fått nytt djup och ny experimentlusta. Ett välkommet mörker släpps också in i de annars så ljusblåa melodierna, även om jag önskar att bandet tog ännu större musikaliska risker.

Magic Numbers sållar sig alltjämt till den skara trevliga poporkestrar man vill dricka te med hela hösten i nopprig kofta och prata om hur fantastiska de där boxarna med The Mamas & The Papas och Big Star fortfarande är. Se även: Teenage Fanclub, Franz Ferdinand och The Thrills.

BÄSTA SPÅR: ”Roy Orbison”.