Vilken mäktig show

Foto: BILL KOSTROUN/AP
Världens bästa veteranrock.
MUSIK

EAST RUTHERFORD, NJ

Frågetecken finns.

Ojämna frågetecken som behöver rätas ut.

Men det råder samtidigt ingen tvekan om att liveartisten Bruce Springsteen fortfarande gör världens bästa veteranrock.

Foto: BILL KOSTROUN/AP
Clarence Clemons var i högform när The E Street Band hade världspremiär inför 18.000 jublande fans i New Jersey. Och The Boss himself gör fortfarande världens bästa veteranrock.

Ni vet vad som kännetecknar en stor spelning med Bruce Springsteen And The E Street Band.

Grundformeln - den omstörtande eskapismen, Clarence Clemons saxofonstötar, Max Weinbergs åskvädersliknande trummor, Roy Bittans rullande pianokaskader och den närmast religiöst starka responsen från publiken är intakt.

Inget har förändrats sen 1975. På sätt och vis är det ett problem.

Vitala klassiker

Springsteen får ofta symbolisera hur gammal rockmusiken hunnit bli och hur svårt äldre hjältar har att förnya sig och byta spår med ett värdigt resultat.

Och han förtjänar den kritiken, speciellt med tanke på att så få spår av senare datum övertygar lika mycket som en "Prove it all night" eller en "Promised land".

Det är kanske för mycket begärt att The Boss ska kunna överträffa just dem vid 53 års ålder, men jag önskar att han kunde plocka fram fler låtar som ”Waitin' on a sunny day” - kvällens version är enorm - sanslöst vackra ”My city of ruins” och ”Land of hope and dreams”.

Men klassikerna är å andra sidan förvånansvärt vitala.

Hela E Street Band, inklusive extrainkallade Soozie Tyrell på fiol, verkar leva i tron att de gamla låtarna levererades från replokalen... om inte i går, så i alla fall i fjol.

Så kraftfulla och inspirerade är exempelvis ”Badlands”, ”Born to run” och eviga favoriten ”Thunder road”.

Stark final

Även andra detaljer gör att den två och en halv timme långa spelningen i slutändan känns mer mäktig än tveksam - trots det förutsägbara låtvalet, trögflytande gubbrocksfloppar som ”The fuse”, ”Worlds apart” och den stabbiga versionen av ”Born in the U.S.A.”.

Exempelvis när Bruce före ”Mary's place” börjar prata om sina barndomsminnen. Just då är han för ett par ögonblick bara sig själv och inte en besatt gospelpastor eller 11 septembers samlade samvete, vilket är befriande.

Och finalen av ”Land of hope and dreams”, som består av ett par centrala textrader från Curtis Mayfields ”People get ready”, är minst lika stark.

Så stark att det nästan känns snopet att konserten är över.

Utanför arenan stannar många besökare kvar på den gigantiska parkeringsplatsen mellan Continental Arena och Giants Stadium. De verkar inte vilja att kvällen ska ta slut.

Jag förstår dem.

Bruce Springsteen And The E Street Band

Betyg på alla i E Street Band

Betyg på alla låtarna

Markus Larsson