Det finns inte någon ursäkt - magin är borta

MUSIK

Det är egentligen inte något oväntat alls. Snarare har Suedes långsamma transformering från ett magiskt väsen till en stelbent poporkester varit på gång ett bra tag.

Det är bara det att många av oss nog fortfarande befinner oss i chocktillstånd.

Foto: LOTTE FERNVALL
STELBENT ARENAROCK Den gamla storheten skymtar i låtar som exempelvis "Animal nitrate". Men Bret Anderson har allt svårare att få med sig publiken, och låtarna från nya albumet faller platt.

Kanske är det därför som Brett Anderson måste påminna publiken att applådera varje gång han säger "Nu ska vi spela en låt från vår nya skiva".

För det är smärtsamt tydligt den här kvällen. Det som i Hultsfred tidigare i år kunde avfärdas som premiärnerver, utomhusvåndor och svårigheten av att spela ohört, nytt material fungerar inte som ursäkt längre. Låtarna från nya skivan "A new morning" faller platt.

Inte heller funkar Andersons försök att skapa stämning, som numera reducerats till att han hoppar upp och ner och skriker "Bounce! Bounce! Bounce!" som en annan gympinginstruktör.

Storheten skymtar

Men för ett kort ögonblick skymtar dock den gamla storheten fram. Låttrion "Animal nitrate", "Can"t get enough" och "Wild ones" ger en glimt av magin, av det glimrande väsen som Suede en gång var.

Men sen blir det stelbent arenarock igen och ögonblicket är - som det brukar heta - över.

Tror han är Jesus

Anderson tror visserligen fortfarande att han är Jesus, men i takt med att håret blivit kortare och rörelsemönstret stelare har han allt svårare att få med sig publiken.

Nu ska det trots allt sägas att ingen han svinga en mikrofonsladd eller vicka på höfterna som Brett, men faktum kvarstår ändå. Magin är borta, och den tiden då i alla fall jag ville gifta mig med honom känns väldigt långt borta.

Nu sitter jag mest och önskar att han borde förstått när det var dags att lägga av.

Suede

Cecilia Lundblad