Vilken grym final, Prince

MUSIK

Större delen av den inledande timmen är motbjudande.

Den new age-krångliga fusionsjazz som gör senaste albumet "The rainbow children" till en outhärdlig upplevelse dominerar.

Foto: MATTIAS CARLSSON
Tung start Prince tre timmar långa show börjar outhärdligt - men tiden går fort och mot slutet vill man att det aldrig ska ta slut.

Förvirrade bilder på vägar, ögon och vad som ser ut som spermier som befruktar ägg projiceras på tre stora dukar, åttamannabandet - där bland annat saxofonisten Candy Dulfer ingår - kör trum-, klaviatur- och trombonsolon in till förbannelse och Prince själv håller på att runka sönder sin gitarr i ett utdraget bluesnummer.

Och på något märkligt sätt hinner His Royal Badness få in en helt magisk "Purple rain" och en uppsluppen "Pop life" mitt i gröten.

Men hade inte konserten kostat 850 kronor plus serviceavgift, är jag övertygad om att en och annan åskådare skulle ha flytt lokalen och stampat på biljetten.

Stenhård funk

Efter det blommar Minneapolis störste dock ut i en makalös kavalkad. Funken är stundtals lika andligt upplyftande, stenhård och intensiv som på D"Angelos klassiska ceremoni på Cirkus i Stockholm för ett par år sedan - publikkontakten är lika direkt, svänget lika förkrossande.

Prince gör lysande versioner av omedelbara popnummer som "Strange relationship", "When you were mine", "Take me with you", "Raspberry beret" och låter publiken ta över sången i giftiga "Sign "O" the times".

Han sätter sig vid pianot, plockar fram sin mest trumhinnestrimlande och ömma falsettröst, och låter långa och korta tagningar av "Adore", "Diamonds and pearls", "The Beautiful ones" samt underbara "Nothing compares 2 you" passera förbi.

Publiken dansar på scen

Sedan leker han och resten av The New Power Generation sig i genom en jazzig "Delirious".

Sedan tar den kortväxta artisten fram en bas och imiterar Larry Graham i kvällens långa, Sly Stone-inspirerade final...

Det har snart gått tre timmar.

Ett gäng åskådare dansar uppe på scenen och showen vill aldrig ta slut.

Det är fantastiskt.

Prince

Markus Larsson