Otroligt, vilket ös

MUSIK
Foto: LARS SJÖGREN
Hellstrand låtlista är gjord med omsorg.

"Jag har umgåtts med tanken att ni kanske har glömt bort mig", säger Staffan.

Ingen risk.

De flesta i publiken - företrädesvis fotbollskillar, 30-plus, med gung i benen och högernäven i luften - kan varenda textrad. Gamla som nya låtar.

Hellstrand har valt med omsorg ur sin över tioåriga karriär som soloartist. Några låtar från nya plattan "Socker och synder", där den smittande "15-15-16" är den som sticker ut mest, men mestadels ett koppel av hits. "Pasha Jim", "Bilder av dig", "Sammet, rost & lust" och "Hela vägen hem" - inte trodde jag att de kunde låta så här bra.

Hellstrand har återförenats med delar av The Nomads ( Hasse Östlund och Björne Fröberg), som han tidigare spelat in flera skivor med. Och tillsammans med resten av bandet lyckas de få till ett ös som känns i det närmaste oförenligt med den P4-miljö man lite slentrianmässigt brukar förpassa Staffan Hellstrand till.

Trivs på scenen

Själv ser han ut att stormtrivas på scenen. Pratar, kastar ut vatten i publiken, skämtar och passar till och med på att ge Jan O en känga med "Mästarens röst".

Det är, mitt bland all ölstinn male bonding, en varm och innerlig stämning på Nalen. Så när jag efter en och en halv timme, en trasig gitarrförstärkare, några avspelade strängar, tredje omgången extranummer och "Lilla Fågel Blå" går ut i novembernatten igen så känns det inte riktigt lika grått och råkallt längre.

Staffan Hellstrand

Cecilia Lundblad