Mer muskler än nyanser

MUSIK
Foto: MAGNUS WENNMAN
MÅLAR I SVART Paradise Lost visar musklerna live. Och materialet tjänar på att tyngas ner av mullrande bas och feta gitarrer.

De surmulna gossarna brukar ofta kallas för hårdrockens motsvarighet till Depeche Mode - ett påstående som väl bekräftas på de senaste skivorna.

Men live finns det mycket få inslag som påminner mer om Basildon 1988 än Halifax 2003. Paradise Losts ambition verkar snarare vara att visa musklerna än att låta nyanserna tala, vilket kan ses som både rätt och fel.

Vinner med tyngd

För visst vinner styckena från gruppens senare diskografi på att tyngas ned med nästan plågsamt mullrande bas och feta gitarrer. Färgerna Nick Holmes och hans manskap målar med må vara begränsade till svart och mörkblått, men på något sätt finns det något livsbejakande i all dystopi och deppighet.

Speciellt "So much is lost", "Mouth" samt "Symbol of life"-spåren "Isolate" och "Erased" blir med denna inramning hårda monster som träffar i mellangärdet samtidigt som i hjärtat. Och Bronski Beat-covern "Small town boy" får närmast ses som genial, med tanke på att den smälter in så pass bra bland de övriga låtarna.

Tappar glöden

Då märks det desto tydligare att gruppen är bra trött på sitt äldre - och i många kretsar mest populära - material. Varken "Hallowed land", "The last time" eller genombrottslåten "As I die" framförs med den glöd de förtjänar, utan snarare högst pliktskyldigt. Det känns som att britterna egentligen vill släppa taget om sitt förflutna, men inte riktigt vågar vara så radikala med rädsla av att göra några besvikna.

De står vid ett vägskäl och nästa steg lär bli avgörande.

Paradise Lost

Mattias Kling