Inte en tråkig sekund

Sparks

MUSIK
Foto: PER JOHANNESSEN
Russell Mael har all kraft kvar i pipan.

Uttrycket kult används ofta slarvigt, men Sparks - det vill säga de kaliforniska bröderna Ron och Russell Mael - är kult på riktigt.

På 70-talet blev de idoler med en väldigt speciell sorts pop som till stor del fick sin energi från "förbjudna" influenser som opera och annan klassisk musik.

De var tveklöst arty

Sparks var roliga, smarta och tveklöst arty, men med för bra melodier för att någon vettig popälskare skulle orka hänga upp sig på det.

Den stora publiken försvann snart, men hardcorefansen blev kvar. Några av dem började göra musik själva, som Pet Shop Boys och Devo.

Två utsålda kvällar på Södra Teatern (de är där i kväll också) visar att folk fortfarande bryr sig även i Sverige.

Två meter armar

Glädjande nog får vi heller alls ingen trött nostalgishow. Sparks har fler idéer än de flesta och fyrar av dem så vi inte hinner ha tråkigt en sekund.

Första delen av showen är nya, faktiskt riktigt starka, plattan "Lil" Beethoven" rakt av.

Ron, den karakteristiskt stele kompositören, fejkspelar piano med två meter långa armar i en låt.

Russell, med all kraft kvar i pipan, sjunger i "Suburban homeboy" väldigt roligt om välbärgade hiphopfans.

Andra delen är greatest hits, där bröderna backas av gitarr och trummor. Och trots att mycket paketerats om i synthdiscokläder briserar både "This town ain"t big enough for the both of us" och "Beat the clock" med en högexplosiv popkänsla som känns fullkomligt tidlös.

Får ni tag på en biljett till i kväll, tveka inte.

Sparks

Håkan Steen