Han glömmer bort musiken

MUSIK
Foto: ULF HÖJER
rena cirkusen Peter Gabriel håller på i drygt två timmar i ett halvfullt Globen. Bäst låter det i klassiker som "Digging in the dirt". Sämst är att den här konserten handlar om för mycket cirkus - och för lite rock"n"roll.

Världsförbättrare, fredsivrare, djurvän.

Peter Gabriel har gjort många bra saker i sina dar.

Men den här gången är han faktiskt ute och cyklar.

Jo, det stämmer faktiskt. Ungefär halvvägs in i det drygt två timmar långa setet, mitt i "Solsbury hill", kliver han upp på en liten cykel och hojar varv på varv runt scenen som är placerad mitt i Globen.

Det har talats mycket om den här turnén, hans första på tio år. Framför allt har det talats om scenen, om den estetiska helhetsupplevelsen.

Och visst. Scenen är rund. Visserligen med ett rullband som Gabriel och bandet ibland hoppar hoppsasteg på. Visserligen med råddare iförda orangea karatedräkter som efter varje låt flyttar trumsetet lite åt vänster eller ändrar något så att scenen ska verka dynamisk. Men hur kul är det att se bandmedlemmarnas ryggar? För det gör man.

Det finns värre problem med det här visuella spektaklet. Man glömmer bort musiken. I "Downside-up" går Gabriel och körtjejen runt i en stålställning. Hängandes uppochner.

Jättelik plastboll

Showen når sitt absoluta nycirkus-klimax i "Growing up". Då klättrar Gabriel in i en enorm plastboll och börjar gå runt scenen som en hamster i ett hjul.

Och det enda man har i huvet är att han inte ska rulla av scenen.

Men de enstaka ögonblick när bandet får spela utan störningsmoment, som i klassikern "Digging in the dirt" eller i "More than this", ja då låter det faktiskt riktigt bra.

Dessvärre kan jag tänka mig betydligt mer omskakande musikaliska upplevelser än att se en 50-plus konstrockare cykla.

Peter Gabriel

Cecilia Lundblad