Sympatisk trubadurafton med Lloyd Cole

MUSIK
Foto: PER JOHANNESSEN
BERÄTTAR ANEKDOTER Lloyd Cole kommer inte riktigt upp i toppklass, men bjuder på en trevlig stund.

Lloyd Cole uppträder ensam, med akustisk gitarr och prydlig vit skjorta. Stämningen i den fullsmockade lokalen är koncentrerad och artig, något som förstärks av att den grånade britten uppträder med en tillbakalutad och avslappnad inlevelse.

Han berättar små anekdoter mellan och under låtarna, skojar självironiskt om sina texter eller de blygsamma framgångarna på senare tid samt tackar Bob hund för inspirationen till det nyskrivna titelspåret från kommande albumet "Music in a foreign language".

Cole presenterar en sympatisk trubadurafton där han gör nedslag i över stort sett hela sin karriär, från "Rattlesnakes" via "Hey Rusty" och fram till i dag. Men han kan tyvärr inte iscensätta några av sina allra starkaste stunder i den sparsmakade inramningen. Många av balladerna tappar sin ursprungliga och suggestiva skärpa när de reduceras till små akustiska sångnummer.

Som exempelvis den inledande "No blue skies". Eller "Don"t look back". Och han klarar definitivt inte att uppbringa den svärta som en cover på Nick Caves "People ain"t no good" kräver.

Däremot är det glädjande att ett par av låtarna från "Music in a foreign language" tillhör det bästa Lloyd Cole skrivit sedan "Don"t get weird on me, babe".

Framför allt "Late night, early town" - en liten urban vaggvisa som enligt Lloyd själv handlar om saker han känner till och vet något om:

Los Angeles, kokain och mjukporr.

Lloyd Cole

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM