Magplask, Fame

MUSIK

KARLSKOGA

Välkomna tillbaka till verkligheten.

Nu när schlagercirkusen är över måste Fame stå på egna ben.

Och det ser ut som om duon kommer att göra ett svidande magplask.

Foto: MICKE SÖRENSEN
SKRALT LÅTMATERIAL Fame gör sin första spelning efter schlager-EM i Riga. Och de ser betydligt mer vilsna och stela ut framför den sparsamma publiken i Karlskoga än de gjorde inför miljonpubliken i tv. De ser stela, vilsna och bleka ut på scenen. Och det skrala låtmaterialet håller inte riktigt, istället blir det mängder av meningslösa covers.

Konserter med årsfärska schlagerartister brukar mest vara en seg transportsträcka fram till det vinnande bidraget, som givetvis fyras av allra sist eller som första extranummer.

Inget undantag

Jessica Anderssons och Magnus Bäcklunds första spelning sedan finalen i Riga är inget undantag.

Det är långt värre än så.

Det är faktiskt ganska talande att Fame Factory-profilen Emil Sigfridsson - han får av någon outgrundlig anledning hoppa upp och bland annat köra ner Elvis Presleys "Suspicious minds" i diket - gör ett starkare och säkrare intryck, trots att han använder sin mest dansbands-klämmiga röst.

Men att den stela duon har samma glödande koreografi och utstrålning som ett par Ikea-möbler är visserligen överdrivet. De ser dock aningen vilsna och stela ut på scen.

För många covers

Fame drygar också ut sitt redan på förhand skrala låtmaterial med poänglösa och långa coversviter.

Det första består i huvudsak av Lasse Holms "E" de" det här du kallar kärlek", Lena Philipssons "Dansa i neon" samt Björn Skifs "Michelangelo".

Det andra avslutar spelningen och är ett ABBA-potpurri.

Jag förstår inte tanken.

Ska Fame bygga upp en varaktig karriär genom att bli ett coverband med "Svensktoppen" som särskild specialitet?

Blekt och svagt

Kan artister överleva på dammiga Lasse Holm-pastejer och ABBA-pastischer?

Troligtvis inte - publikantalet i Karlskoga är förvånande lågt.

Så blekt, så svagt, så onödigt.

Fame

Markus Larsson