Imponerande - men lite för många solon

Foto: RICKARD NILSSON
WHITESNAKE VISAR MUSKLERNA David Coverdale har fått en rejäl comeback. Och så länge bandet håller sig till den tunga bluesen är det riktigt bra. Dessvärre tar det myckna solandet ner helhetsintrycket lite.
MUSIK

NORJE

Det är en comeback som heter duga.

Så länge Whitesnake koncentrerar sig på att fläska på med tung, bluesbaserad hårdrock knäpper få dem på näsan.

Men tyvärr tar alla solon udden av det annars så imponerande helhetsintrycket.

Solokarriären gick i kras - men David Coverdale kan alltid kalla på den vita ormen när pengarna börjar tryta. Till Sweden Rock Festival kommer Whitesnake med en produktionsmässigt nedbantad version av den show som just nu kuskar land och rike runt i Europa, men musiken snålar de dess bättre inte med.

Coverdale aviserade redan på ett tidigt stadium att den nu aktuella turnén skulle vara en greatest hits-vända, vilket är det minsta man kan kalla den låtkavalkad som kreverar ifrån festivalens stora scen.

Träffar precis rätt

Inledande "Bad boys" krispiga popmetal träffar precis rätt - någonstans mellan skrevet och hjärtat - och "Here I go again", en extatisk "Still of the night" och Bobby Bland-covern "Ain"t no love in the heart of the city" bevisar att gruppens status som legendarer knappast är överdriven.

Att gruppens nya sättning - med gitarristerna Reb Beach och Doug Aldrich, trummisen Tommy Aldridge, superbasisten Marco Mendoza och keyboardisten Timothy Drury - knappast går av för hackor gör inte saken sämre.

Irriterande utsvävningar

Men för den skull ser jag ingen anledning till att musikanterna måste visa upp sina kunskaper med irriterande soloutsvävningar.

Whitesnake har en så gedigen backkatalog att sådana tilltag knappast behövs för att fylla ut setet.

Whitesnake

Mattias Kling

ARTIKELN HANDLAR OM