Det ser ut att bli en hyfsat trevlig festival

MUSIK

ROSKILDE

Nya scener, halvkul program.

Det ser ut att kunna bli en hyfsat trevlig om än knappast klassisk upplaga av Roskildefestivalen.

Foto: JOHAN SOLUM
VÄCKELSEMÖTE Tro, hopp och vilda kast mellan soul, punk och musikalpop med The Polyphonic Spree.

De flesta scenerna har nya namn och är flyttade några meter hit och dit. Annars är det mesta sig likt i Roskilde. Utsålt som vanligt, drygt 70 000 kommer i år.

Möjligen känns programmet lite ljumt. Precis som i Hultsfred är det hårdrockpubliken som kommer att få roligast. Metallica i går och Iron Maiden i dag, fler än Kling tycker det är en dröm.

Roskilde har dock, till skillnad från årets Hultsfred, ett gäng av de där nya, spännande, omskrivna namnen som är så viktiga för att en festival ska kännas kul och cool.

Två av dem spelade i går.

The Polyphonic Spree, det drygt tjugohövdade Texas-bandet som med sina vita särkar, harpor, flöjter och sin hela-kyrkan-sjunger- Flaming Lips-rock är tveklöst underhållande och liknar inget annat. Tro, hopp och vilda kast mellan soul, punk och musikalpop.

Rätt risigt ljud

Men Tim DeLaugter och hans anhang jobbar ändå inte upp den där riktiga indiehymneuforin i fantastiska "Soldier girl" som skivan fått mig att hoppas på. Delvis på grund av rätt risigt ljud.

De på sina håll väldigt omhuldade brittiska The Eighties Matchbox B-Line Disaster visar sig vara betydligt bättre på att köpa tuffa skjortor och trassla till håret än på att skriva låtar.

Visst, deras funkpunkiga psykedeliamangel har sina poänger. Inte minst när de bejakar sin bluesnerv.

Men så fort sångaren Guy McKnight börjar leka Andrew Eldritch blir allt plötsligt väldigt jobbigt.

Håkan Steen