Tufft räcker inte

MUSIK
Foto: MATHS BOGREN
NO NO NO Karen O tar för sig, väser och ser ut som Chrissie Hynde, men allt det coola med Yeah Yeah Yeahs stannar på pappret och följer aldrig med upp på scen.

EMMABODA. No no no, Yeah Yeah Yeahs.

Cool räcker inte.

Cool kan göra något bra ännu lite bättre men bara cool får lätt motsatt effekt.

Det är inte så konstigt att det under det senaste året knappt gått att slå upp något av de hippare livsstilsmagasinen utan att se bilder på Yeah Yeah Yeahs eller att de är var och varannan vecka i NME.

En redaktörsdröm

För den här New York-trion ser ju ut och är precis som redaktörer vill att ett rockband ska se ut och vara 2003.

Nördig trummis, svartklätt rockig gitarrist och en lång tjej i Chrissie Hynde-orienterad frisyr som gillar att ta plats och gärna sjunger rader som "as a fuck, son, you sucked".

Ett sound som blandar garagerock med en East Village-arty twist på det tidiga 80-talets postpunk.

Och OK, jag gillade också verkligen "Bang", låten vars refräng jag nyss citerade, när den kom på en ep tillsammans med några andra rätt tuffa spår förra sommaren.

Sound - inte låtar

Men sen såg jag bandet live och det var då som det är den här mörka, myggbitna natten på en småländsk äng.

Yeah Yeah Yeahs har uttrycket, men frapperande lite att fylla det med. De har ett sound snarare än låtar.

Karen O tar för sig, väser och skriker, men det får begränsad effekt när hon har så lite musik av verkligt värde att luta sig mot. Och allt det coola stannar kvar på papperet, det följer aldrig med upp på scen.

Yeah Yeah Yeahs