Broder Daniel berör - mer än alla andra

MUSIK

UMEÅ

Det spelar ingen roll att kreddclowner i medie-Stockholm inte längre vill förstå.

Broder Daniel berör lika mycket i alla fall.

Foto: ANDERS CARLSSON
SMÄRTA SOM BRÄNNER Broder Daniels desperata popromantik har ersatts av något annat - något mer - vilket gör att bandet känns precis lika angeläget som tidigare.

Nej, det är inte som förr.

Då utgjorde Broder Daniel själva inkarnationen av förvirrad tonårskramp och jag minns de tidiga spelningarna som ljuva punkorgier precis på gränsen till sammanbrott.

Ekot av en krock

Nu är de snarare ekot av det som kommer sen, när ungdomens drömmar krockar med en ful och okänslig verklighet, när nyfikenheten allt oftare måste kompromissas bort och hungern sakta dör.

Om det vet man inget när man lever i den stockholmska innerstans reservat av kreativitet och aldrig möter någon som inte har ett spännande liv.

Fångar stämning

Men de flesta kan inte bli tidningskrönikörer. De flesta får ägna sina äldre dagar åt att försöka förtränga känslan av att alla vibrerande förhoppningar bara mynnade ut i rutiner, tristess och ett själsdödande jobb.

Där, mitt i den känslan, står liveakten Broder Daniel hösten 2003.

Det betyder inte att det inte finns desperation i det här framträdandet.

Eller att Henrik Berggren inte längre är en alldeles fantastisk popstjärna, i kravatt och fin basker.

Finns mer

Men där finns något mer nu, något påtagligare. Melankolin väller upp genom låtarna. Smärtan bryter igenom popromantiken. Och jag sitter där i den aula-liknande Idunteatern och blir alldeles ledsen.

Vilket är underbart.

Popband ska beröra.

Ingen gör det mer än Broder Daniel.

Broder Daniel

Per Bjurman