Britterna blir aldrig bättre än sina hittar

MUSIK
Foto: LARS SJÖGREN
Justin Hawkins och grabbarna är ett under av dålig smak.

Enligt rockjournalistikens alla oskrivna regler borde jag hata The Darkness. Jag är uppfostrad i en sträng och knappast originell skola där Stone Roses, Popsicle, Springsteen och Bob Dylan länge har varit a och o och till och med ö.

Med min bakgrund borde britterna vara ett svårslaget kräkmedel. Gruppen låter trots allt som ett AC/DC i en alldeles för tajt rockoperablåsa. De är ett under av dålig smak. Dessutom med en sångare som lider av ett nästan perverst falsettsångskomplex.

Trots det kan jag inte låta bli att gilla dem.

Pompösa gester

Få band har omfamnat rockmusikens mest förutsägbara, överdrivna och förbjudet pompösa gester med en lika reservationslös värme och humor. Att alltihop sedan strider mot mina personliga principer om vad musik ska och bör innehålla blir i sammanhanget en fördel.

Likt Little Richard och tidiga Elvis Presley förstår The Darkness den ständigt aktuella betydelsen av orden bama lama loo - skillnaden är bara att de gillar Queen och att sångaren gärna klär sig i en zebrarandig pyjamas.

En besvikelse

Ändå är konserten en besvikelse. På scen blir kvartetten aldrig en större upplevelse än sina singlar. "Growing on me", "I believe in a thing called love" och "Get your hands off my woman" är alla fantastiska.

I övrigt är Storbritanniens senaste svar på Spinal Tap bättre på papperet än i praktiken.

The Darkness

Markus Larsson