Endast bleka Fugees- kopior

Black Eyed Peas är i princip ett coverband

MUSIK
Foto: LARS SJÖGREN
Trångt, trångt på scen.

Det spelar ingen roll vad de gör.

Gruppen bakar ihop dancehall, jazz, rock och r'n'b och blues i låt efter låt och det färdiga resultatet liknar ändå alltid ett? tuggummi.

Försvinner snabbt

Smaken försvinner snabbt och bubblorna brister lätt.

Hur man kan högakta och beundra något så lättuggat och flyktigt som The Black Eyed Peas är för mig obegripligt. Låtarna är, trots sina allvarliga och berömvärda betraktelser om kärlek och social moral, inget annat än utfyllnad mellan reklamjinglarna på en kommersiell radiostation.

Det beror framför allt på att kvartetten, som live förstärks av trummor, gitarrer, bas och blås, i princip är ett coverband.

Sämre kopior

De skriver och framför sämre kopior av The Fugees välkända hits - trion som 1996 fick stora delar av världen att nynna på låtarna "Ready or not", "Fu-gee-la" och "Killing me softly".

Black Eyed Peas har dock inte Wyclef Jeans tidiga förmåga att göra moderna Billboard-vältare av gammal reggae och soul. De äger inte Lauryn Hills andliga styrka.

Starkare kraft

Faktumet att Taboo, Will.I.A, Apl de Ap och Fergie genererar en starkare kraft från scen än på skiva - deras röster är bitvis lika samspelta som Jurassic 5 - blir därför försumbar.

Det går som bekant inte att koka soppa på tuggummin.

The Black Eyed Peas

Markus Larsson