Inte en död punkt i showen

Sophie Zelmani i Göteborg

MUSIK

GÖTEBORG

En sån överraskning.

Sophie Zelmani har inte bara hunnit utrusta sig med en briljant trave låtar genom åren.

Hon har blivit en stor liveartist också.

Foto: THOMAS JOHANSSON
EN STOR LIVEARTIST Under de senaste åren har Sophie Zelmani samlat på sig pondus och scennärvaro. Mellansnacket däremot är något som hon fortfarande behöver finslipa. Eller skippa helt.

Det kanske inte kommer som någon nyhet för er som följt henne närmare under 2000-talet, men jag har inte sett den försiktiga stockholmskan på åtskilliga år och skillnaden är monumental.

Då var hon en blyg viol som inte verkade trivas bättre på en scen än vad en kräfta gör i en kastrull kokande vatten.

Och inte för att människan direkt slår kullerbyttor nu heller, men man kan ha pondus och närvaro också i sin stillsamhet.

Det är precis det hon har.

Förbluffande stor publik

Jag fruktar på förhand att skolavslutningsfirande göteborgsslynglar ska skråla sönder den företrädesvis lågmälda föreställningen, men Zelmani - iförd en bedårande lila klänning - behöver bara titta ut över det förbluffande stora publikhavet så blir det alldeles tyst.

Låtmaterialet väcker nästan lika mycket häpnad det. Trots att skivornas höga standard inte alls är obekant hade jag ingen aning om att fröken kunde rada upp en sån serie kanonsånger. Det finns inte en enda död punkt i repertoaren. Nästan bara helgjutna, dynamiska låtar med melodier som omedelbart blir ens goda vänner.

Obekvämp mellansnack

Att kompmusikerna hon omger sig med håller hög klass förvånar inte lika mycket, men det är ändå imponerande att se Lars Halapi med så mycket glöd i fingrarna.

Nu gäller det bara att göra något åt mellansnacket. De få gånger Zelmani säger något påminns jag om det där obekväma från förr. Då kanske det är lika bra att vara tyst?

Sophie Zelmani

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM