Legendariskt - och lite gäspigt

MUSIK

NORJE

Ett stråk av déjà vu, med sporadiska känslor av en legendarisk händelse. Och så en och annan gäspning.

Accept 2005 är därmed som Accept vilket år som helst.

Foto: R NILSSON/BILDBYRÅN
RÄTT FÖRBANNAD GRIS Rob Halford är en briljant. Men Accepts Udo Dirkschneider är mest fulgulligt charmig - och låter och ser ut som en förbannad gris. Annars har recensent Marcus Grahn accepterat att Accept 2005 mest är som Accept vilket år som helst.

Vid den här tidpunkten i fjol intogs scen Festival av återförenade Judas Priest.

Situationen känns igen när Accept får avsluta årets första festivaldag.

Dirkschneider fulgullig

Det är en av hårdrockens grundstenar som med karriären bakom sig har valt att låta världen få uppleva dem en sista gång, av spellust eller fåfänga eller andra orsaker som man utan svårigheter kan spekulera i. Det är i något avseende historiskt, rent teoretiskt.

Skillnaden är naturligtvis att detta är mer småskaligt.

Lite mindre elegant i grundförutsättningarna.

Accept har inte en låtskatt som fullkomligt lyser. Accept har - för att återge inledningen - "Starlight", "Living for tonight" och "London leatherboys". "Restless & wild", förstås. "Balls to the wall", om man är lagd så. Och medan Rob Halford är en briljant är Udo Dirkschneider mest fulgulligt charmig i att hans främsta uppgift är att stampa omkring och både låta och se ut som en rätt förbannad gris.

Lättkryssat i publiken

Det är tjusiga heavy metal-smällar, men tyskarna känns sällan tillräckligt exceptionella för att fylla rollen som ett av tre stora dragplåster. Något som möjligen återspeglas i hur förbluffande lätt det är att kryssa bland publiken.

Om detta slutligen visar sig vara det sista Accept-framträdandet på svensk mark ska det dock bli tufft att kunna säga att man var där.

Accept

Marcus Grahn