Genomtight men utan hits

Dream Theater på Sweden Rock

MUSIK

Den ende i Dream Theater som har ett mer aktivt rörelseschema än i replokalen är vokalisten James LaBrie - resterande fyra femtedelar är ständigt mer fokuserade på sina instrument än på publiken.

Resultatet blir ett smälltight, genomsäkert framförande som till en betydande del är imponerande i vidare utsträckning än det är roande.

Man häpnar inför den briserande basen i färska "Never enough" men gäspar sig till fosterstadiet i de oändliga musikskolesolon som ideligen tränger sig in.

I utmärkta stycken som "A fortune in lies" och "Pull me under" är kvintettens progressiva metal fantastisk. Det finns för få sådana inslag i amerikanernas en och en halv timme långa uppvisning, vilket gör den till en inte direkt brännhet händelse för oss som inte får gåshud av tossiga rytmändringar.

Dream Theater

ARTIKELN HANDLAR OM