Bra låtar – men ingen glöd, R.E.M.

MUSIK

GÖTEBORG

Fin kväll, bra låtar. Men inget riktigt topptaggat band.

R.E.M. får gräva djupt i arkiven för att showen ska börja glöda.

Foto: THOMAS JOHANSSON
FÖRSÖKER R.E.M:s sångare Michael Stipe försökte elda på publiken med små underliga danser. Men någon riktig glöd blev det ändå inte.

På senare år, efter trummisen Bill Berrys avhopp, har R.E.M. turnerat sparsamt och i stället koncentrerat sig på att göra studioalbum som verkligen låter som studioalbum.

När Athens-trion nu väl ger sig ut på stor turné igen-det här är samma sväng som nådde Globen i Stockholm i januari-märks det. Somliga nyare nummer är knepiga att göra fungerande livemusik av, och det präglar showen.

Märkligt stillastående

Michael Stipes egen favoritlåt "Electron blue", till exempel. Suggestivt smygande på skiva men märkligt stillastående på scen.

Och även om Stipe eldar på med sina underliga små danser-bäst är den där det ser ut som att han tappat handduken och försöker skvätta händerna torra- blixtrar det förvånansvärt lite om annars slösaktigt bra låtar som "Bad day" och "The one I love".

Mäktigt pianospel

Det är faktiskt först när de plockar fram några riktigt gamla, halvt bortglömda taggigheter som "Seven Chinese brothers" och "Me in honey" som saker verkligen händer.

Sedan följer Peter Buck upp med ett snyggt akustiskt arrangemang på nya Bush-protesten "Final straw" och så blir det en lödig final med både nya, oväntat stökiga "I"m gonna dj" och en "Nightswimming" med Mike Mills på mäktigt piano.

Så visst når R.E.M. fram den här gången också. Men de är oväntat slöa i starten.

R.E.M.

Läs mer:

Håkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM