Smutsig turbopunk

Foto: ROGER LUNDSTEN?+?+?+
Gitarrhjälte Alexi Laiho kan hålla på hur länge som helst med sina gitarrsolon. Tyvärr blir det tråkigt i längden.
MUSIK

GÖTEBORG. Det är när de klipper tuppkam på schlager som Children Of Bodom gör sig bäst. När de, som i "Hate me!", tar sina klämmiga turbomelodier och punkar till dem, lägger till en tyngd och ett lager smuts som tar livet av alla power metal-anklagelser.

Det är avsevärt mer roande än när gitarristen Alexi Laiho och keyboardisten Janne Wirman genomdriver sitt oändliga duellsolo.

Den spartanska metalldekoren är tuff, den intima klubbkänslan är klädsam och finnarnas låtmaterial har många punkter av briljans. Framförandet är tätt. Under de första tolv solona fascinerar virtuosernas snabba fingrar.

Alltför snabbt övergår dock beundran i trötthet, ångest och ohejdad leda. En taskig bieffekt om man råkar göra glimrande gitarrhjältealbum.

Children Of Bodom

Marcus Grahn

ARTIKELN HANDLAR OM